PAULO MENDONCA om storhetstiden i Japan, popmakeri åt Miley med flera och den nya “hårdaste plattan på länge”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En gång i tiden fick han skivkontrakt av femte ABBA-medlemmen Stickan Andersson, blev storsäljande stjärna i Japan, fick en megahit i Europa och turnerade med folk som Peter Gabriel och Tina Turner. Men det var innan Paulo Mendonca fokuserade på låtskrivandet och försedde idel popstjärnor, typ Miley Cyrus, Craig David och Jessie J med hits.

Grymt, skrämmande och spännande

Fast det är i egenskap av soloartist han sedan ett antal år tillbaka åter lägger hela sin energi. Nya och tillika femte albumet Mindcontrol släpptes tidigare denna månad – den 11 oktober – och att den sjungande gitarristen är uppspelt går knappast att ta fel på.

– Nej det är grymt, bekräftar han. Det känns både skrämmande och spännande på en och samma gång eftersom det är första gången jag gör allt själv.

Fem år av sjukt sömnlösa nätter

Med att “göra allt” menar Paulo inte bara att han stått för allt det musikaliska på egen hand, utan även att det fanns ett “hands on”-ansvar vad gäller PR-sidan och allt sådant som togs för givet förr.

Det har varit fem år av sjukt sömnlösa nätter. Men det här är viktigt för mig. Det är mitt liv, och jag ville att allt skulle bli bra. Så jag har inget att skylla på.

3,5 miljoner spelningar

– Vad jag förstår har det här albumet varit på gång ett tag. Du släppte ju singeln U Got 2 Believe då som ett slags smakprov?

– Ja, det var en låt som jag diggade. Det var då jag började ta kontroll över grejorna själv. Jag ville testa och se om jag fixar det, och det blev en jävla spinn, den fick 3,5 miljoner spelningar. Så det var en prova på grej, men jag ville också kolla så att folk inte hade glömt mig.

Nya albumet det hårdaste på länge

Paulo berättar att han visade albumet för sina musikerpolare som han litar på innan releasen för att få någon form av respons, och alla sade att det “lät som Paulo, men ändå inte”. Ett svar sångaren var fullt nöjd med. Det var liksom något sådant han var ute efter även om vännerna trodde svaret skulle göra honom ledsen.

– Jag tycker det här är det hårdaste jag gjort på länge. Men det är ok, jag gillar ju hårdrock också. Fast jag lärde mig ganska snabbt att jag inte skulle skriva texter. När jag var i Nashville en gång frågade jag snubbarna där hur de kan skriva en bok på tre minuter.

En saknad talang

– Och det var inte din grej?

– Nej, när jag gör en låt vet jag ganska snabbt vad den handlar om, jag har stödord, och sedan för jag dialog med den som skriver texterna. Så jag behöver någon som kan sätta ihop dem. Ord kan alla kopiera , men fånga helheten är en annan sak. Den talangen har jag inte.

Paulos ordkonstnär i det här fallet stavas Terry Martin, en gång i tiden låtskrivare åt nittiotalets brittiska tjejduo Alisha’s Attic. En man med humor och förmåga att översätta den till lyrik, menar han.

– Skillnaden mellan amerikanska och engelska låtskrivare är att de engelska älskar metaforer medan amerikanerna frågar “Vad vill du det här ska handla om?”

Förra albumet avgjorde framtiden

Således kan den någorlunda begåvade också räkna ut vilken typ av texter som dominerar på Mindcontrol. Men samtidigt kan det vara värt att notera att det förmodligen inte blivit något nytt verk överhuvudtaget om det inte varit för föregångaren Does Anybody Wanna Funk? Året var 2013, och innan dess hade Paulo inte släppt något album sedan 1995. Istället hade han förtjänat sin brödföda som låtskrivare i London till bland annat de namn som nämns inledningsvis.

Åren som låtskrivare slutade med andnöd

– Den skivan var förlösande, skulle jag vilja säga. Jag kommer ihåg hur deppig jag var de sista två åren som låtskrivare. Det är inget fel på pop, men jag gillar briljant pop. Som Beatles. För mig var det “bitch”här och “pussy” där. Jag började med det där av kärlek till musiken, men det slutade med att jag hade andnöd. Så till slut var det svårt för mig att gå till studion. Jag kände att jag inte ville gå tillbaka. Istället började jag göra min egen musik, och då upptäckte jag plötsligt att jag dansade i studion.

– Men det måste ändå ha varit ett stort steg att hoppa av?

– Det var femtio gånger bättre ekonomiskt, men det fanns inte en chans att jag skulle gå tillbaka. Någonting fattades, så jag åkte över till England och sade ”tack för kaffet gubbar”. Jag mår som en prins nu. Eller som en fisk i vattnet. Det är vansinnigt viktigt.

Hade inte ”Eye of the Tiger” längre

I backspegeln kan Paulo ångra att han valde att själv hålla sig borta från rampljuset under så lång tid. En del erbjudanden flöt in då och då, men påminnelsen om diverse skivbolagsstrul i slutet på nittiotalet avhöll honom från att hoppa på något av dem. Det var först när Andrew Strong, en gång i tiden sångare i filmbandet The Committments, hörde av sig och tjatade som tankarna på en comeback återvände.

– Den jäveln gav sig ju inte, och jag märkte att det var kul att ”interakta” med någon igen. Samtidigt ångrade jag inte att jag inte turnerade vartannat år. För jag hade inte ”Eye of the Tiger” längre, som när jag headlinade tidigare. Jag mindes ju när jag spelade i Japan, och folk mötte mig på flygplatsen. Det kanske låter lite skumt, men det var skitjobbigt. Jag såg det som att mattan hade ryckts undan. Jag kan säga som så att när Stickan Andersson gick bort gick det utför. Han var en hjälte för mig.

Oflyt, senfärdighet och skivbolagsbyråkrati

Sedan kommer Paulo och jag in på vad det rent bokstavligt var som ledde till störtloppsbanan utför, varpå en historia om oflyt, senfärdighet och oresonlig skivbolagsbyråkrati rullas upp. Utgångspunkten var att ett skiv- respektive förlagskontrakt i Europa skulle samordnas. Annars kunde inte Paulo skriva på ett kontrakt värt 300.000 pund, som i slutänden skulle innebära en inkörsport till den gigantiska amerikanska marknaden.

Loosade allt

– Fast på skivsidan drog det ut på tiden. Sedan blev helt plötsligt skivbolaget uppköpt av Universal. Då loosade jag allt. Hade jag skrivit på innan dess hade jag haft ett helt annat liv.

– Men värsta lågvattenmärket kom vad jag förstår efter det här när du fick spela på färjor för att försörja dig?

– Ja, jag satt på jävla Sten Line-färjorna och undrade vad som hände. Men hur betydelselös jag än kände mig då, så var det en ”lesson in life”.

Pragmatiskt och yin och yang

– Hur ser du på framtiden idag då?

– När jag släppte förra skivan var jag övertygad om att ”I’m back”. Men jag har fått arbeta för det, och det har gått sakta men säkert framåt. Så framtiden ser ljus ut. I’m a happy camper, familjen kommer först. Det handlar inte bara om musiken, det är yin och yang. Jag försöker se pragmatiskt på det här; om jag gör bra grejor överlever jag.

Skriven 2019-10-14