Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden flyger. Hela tretton år har förflutit sedan countryns superstjärna Garth Brooks släppte sin senaste album Scarecrow. Sedan dess har väldigt många hoppats att nittiotalets bästsäljande artist alla kategorier skulle släppa ifrån sig ett livstecken igen. Och nu är det dags. Mot alla odds dessutom, mannen verkade trivas bra med att leva hemmaliv med sjungande frugan Trisha Yearwood och inte göra så mycket mer. Men pensionärstillvaron blev förmodligen enahanda till slut, så när affärsmagnaten Steve Wynn engagerade honom att göra regelbundna avskalade shower på sitt megahotell Encore i Las Vegas under en femårsperiod med början 2009 blev svaret jakande.
Fast därmed inte sagt att det skulle bli ett nytt album för det. Kanske visste han inte ens det själv, så förmodligen är det därför han legat så låt med att han arbetade med dessa fjorton låtar. Men oavsett vilket, mannen lär inte göra någon fan besviken med detta nya verk. Det här är precis lika starkt som vilket som helst av hans bästsäljare, typ No Fences, The Chase eller In Pieces. Sångaren tar inga fångar för att nu göra en småstabbig rak översättning av det engelska uttrycket. Man Against Machine är Garth från sin allra bästa sida oavsett om han tar till de största brösttonerna eller bara de små lågmälda gesterna. De tre, fyra första spåren sätter inte bara tonen, de fungerar också som en ren knock på lyssnaren. Det inledande titelspåret är en smått pretentiös historia om människan relation med maskinerna. Pampigt, så det förslår är det här förstås som sig bör. Men också fängslande.
Efterföljande She’s Tired of Boys, en tjusigt melodisk popcountrylåt om en ung kvinna som äntligen träffar sin avsevärt äldre drömman är inte bara en given hit, utan också en skapelse där sympatierna ligger i ett feministiskt perspektiv samtidigt som berättarjaget är mannen som hittar sin stora yngre kärlek. Så kan man så att säga både äta kakan och ha den kvar, men Brooks har alltid haft en närmast osannolik fingertoppskänsla när det gäller att fånga både det traditionella och ett edgy drag. Även om det för all del är sällan att han gör både och i en och samma låt.
Tredje spåret Cold Like That är Brooks bidrag till genren powerballads. Ett kort pianointro följs av en kort vers och en fullmatad refräng som fastnar nästan direkt. Ta bort steelguitarinslaget och addera ett ännu fetare gitarrsolo än det som redan finns, så hade Aerosmith kunnat få ännu en topp-tio hit på Billboardlistan.
I efterföljande All-American Kid hyllar Brooks smalltown America genom att sjunga om den unge fotbollshjälten som överlever på slagfältet i Onkel Sams tjänst. Storslaget, stolt och patriotiskt på ett sätt som många av någon anledning har svårt för i vårt land, men Brooks hanterar sentimentaliteten både snyggt och med stor känsla.
Ja, ni förstår själva. superstjärnan har återigen gjort ett album som betonar bredden och hämtar inspiration från andra genrer utan att förråda countryns grundvalar Ibland kör Brooks till och med ända ner i myllan, som i vemodiga och lätt valsiga balladen Cowboys Forever eller går hela vägen och gör country & western med svingigt sväng á la Rodeo and Juliet. Sistnämnda är för all del inte riktigt min kopp av te, men även här övertygas man om hans förträfflighet.
Med andra ord; Man Against Machine utgör ett ytterst gott formbesked från en artist som är nästan pinsamt ignorerad på våra breddgrader. Om något visar denna sångsamling att Brooks alltjämt är en mästare på att vara allround med trovärdighet. Han är lika mycket traditionalist som förnyare som tar till sig influenser från andra håll. Lika mycket good ole’ countryboy som arenaartist med förmåga att knocka en arenapublik. Tråkmånsar som enbart hyllar skitig alternativecountry må gnissla tänder, men för egen del är jag glad att mannen är tillbaka. Med besked dessutom. I min bok är Man Against Machine en lysande skapelse, så det är bara att hoppas på en lika god fortsättning.
Skriven 2014-12-30
