Klicka på bilden, för att se hela bilden
Donny & Marie lystrar naturligtvis båda till efternamnet Osmond, så det är inte utan att man blev lite nostalgisk när detta album dök upp på Amazons nyhetslista. Mina minnen sträcker sig dock inte längre bakåt än till mitten av åttiotalet och sisådär fem år framåt. Vid den här tiden hade Donny och Marie brutit sig loss från syskonskaran på allvar. Marie hade en välförtjänt blomstrande countrykarriär medan brorsan blåste liv i sin popdito med starka USA-hits som Soldier Of Love och Sacred Emotion.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, men allt rinnande har nödvändigtvis inte varit av det positiva slaget. Både karriärmässig kräftgång och perioder av overksamhet har tidvis präglat de senaste tjugo åren.
Men nu är syskonduon tillbaka, och de gör sin grej tillsammans igen. Det har inte hänt sedan 1978. Synd bara att detta självbetitlade verk inte lever upp till förväntningarna.
Men vi tar det positiva först. Det här är en typisk Nashvilleskapelse när den är som mest ogenerad i sitt radiouttryck. Vilket jag inte har ett dugg emot. Det här är popcountry av ogenerat åttiotalssnitt, vilket betyder att renläriga countryfans och ängsliga kritiker gnisslar tänder redan innan de hört en enda ton.
Själv hyste jag dock hopp om att detta alster skulle få mig på lika gott humör som Maries åttiotalsplattor, typ There’s No Stoppin’ Us Now och I Only Wanted You. Men sorry, det här är faktiskt en besvikelse. Visst finns här ansatser till något hyfsat, midtempospåret I Know This Much Is True, You Can Do Anything och Maries soloballad My Reflection minner om gamla tider, men ärligt talat känns helheten faktisk både smått enahanda och oinspirerad. Vidare verkar inte fantasin direkt ha gått på högvarv när det bestämdes att man skulle göra covers på David Fosters The Best Of Me och I Swear – ja, den som både countrystjärnan John Michael Montgomery och R & B-gruppen All 4 One haft en hit med.
Donny & Marie är ännu ett exempel på hur svårt det är att återskapa gammal magi. Bättre lycka nästa gång, som det heter. Men för att det ska bli så kanske skivbolaget måste tro mer på sina artister. Den här plattan har tydligen agerat hyllvärmare två år innan den släpptes, och det är ju inte något särskilt gott omen.
Skriven 2011-05-12
