Klicka på bilden, för att se hela bilden
Här har vi den, en av de mest utskällda plattorna hittills i år. Och varför då? Tja, Teenage Dream är bara ännu ett typiskt exempel på alster som är ett stort no no i musikaliskt korrekta kritikerkretsar. För det är ett stort fett faktum att ogenerat catchy pop med kommersiella möjligheter ska sågas så hårt det bara går. I det här fallet har ordet fluff använts som ett skällsord för att beskriva Katy Perrys nya skapelse. Gnället över att sångerna icke sällan både är oförskämt catchy och sådär lagom kittlande och provocerande för att tillfredsställa den tilltänkta målgruppen har också använts som slagträ.
Men kom igen nu tråkmånsar. Fröken Perry har aldrig utgett sig för att vare sig saluföra ångest, typ P.J. Harvey, göra experimentell hitmusik á la Robyn eller sträva mot naken singer/songwriting om elände taget från privatlivet. Därför är det också en usel anledning att trampa på henne för att hon haft fräckheten att satsa på det kaloririka popgodiset fullt ut och vill att vi ska andas in slickepinnsdoften som följer med på köpet.
Hur vore det om man slutade se ner på mainstreampop som en helhet och inte bara avskrev i stort sett allting som innefattas i den bara för att den råkar vara vara ogenerat hitig. Själv skiter jag i creddiga töntar och alla Mr. och Mrs. Know It All, som ofta uppenbarligen har betydligt mindre på kunskapsfötterna rent allmänt än vad jag har. Jag har alltid älskat sådant här på samma sätt som jag är en sucker för massor av annat också. Betyder det att Teenage Dream är världens bästa skiva? Nej, inte direkt även om den onekligen är snygg. Men vill jag bli musikaliskt uppmuntrad lyssnar jag mer än gärna på den mer än en gång när andan faller på.
Skriven 2010-10-13
