Klicka på bilden, för att se hela bilden
Efter nio år, fyra album och mycket om och men har John Mayer så äntligen fått sitt svenska genombrott. Länge verkade det tyvärr mest som om han skulle förbli mer känd för sina kvinnoaffärer med kändisar som Jennifer Aniston och Jessica Simpson än för jobbet på scen. Fast det krävdes förstås ett framträdande i norske Skavlans talkshow för att det skulle lyckas.
På Battle Studies återfinns för övrigt också den sköna melodin Who Says från Skavlan med den lustiga texten i vilken sångaren bland annat ifrågasätter den som påstår att man inte kan bli stenad sådär hur som helst.
Denna akustiskt orienterade skapelse är väl en rätt typisk Mayerlåt, och det finns föga förvånande mer i samma stil. Do You Know Me med tillhörande pickande gitarr är ett exempel på detta, Friends, Lovers Or Nothing ett annat. Då och då, som i Perfectly Lonely och Assasin bär hans alster spår av blues, men vi talar förstås inte direkt John Lee Hookerhyllning här.
Sedan har vi icke att förglömma Heartbreak Warfare, en sång om kärleksrelationens ändlösa ställningskrig. Poppigare inom sina mogna ramar än så här har nog Mayer aldrig varit, men jag gillar det skarpt. Finast av allt på denna fullängdare är dock All We Ever Do Is Say Goodbye, en uppgiven melankolisk historia om ett förhållande på absoluta upphällningen.
I brist på bättre beskrivning skulle man kunna karaktärisera det här som luftig vuxenpop med kvalitet som förvaltar sina rötter med klass. Vuxenordet lär förstås få alla brådmogna Mr. Och Mrs. Know it all överallt att vrida sig som maskar och leta efter sågaradjektiv, men tro mig, både Mayer själv och Battle Studies lär överleva majoriteten av alla överhypade amatörer där ute. För ärligt talat; Quality never goes out of style.
Skriven 2010-02-11
