Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vill man vara elak skulle man kunna beskriva den här mannen som en fattigmans-Eros eller en dito Umberto Tozzi. Men det vill jag inte, så därför hoppar jag över det tjuvnypet. Däremot är han ett vettigt alternativ till dessa veteraner Inte så svulstig och väldigt lätt soulbestänkt på ett typiskt italienskt sätt skulle man kunna karaktärisera skillnaden som.
Inledande Ballando nei giorni del mondo känns som om jag hört tidigare, och det är en rätt skön upptemp-sak med leksakspoppig klaviaturinpass i refrängen. Denna faller dock utanför ramarna, men jag har för mig att det här är skivans singelhit.
Folk oavsett vilket, folk som ogillar italiensk pop lär förstås tycka illa om Michele Zarillo också. Själv gillar jag att botanisera efter såväl italiensk fransk, och spansk som tysk musik – den här plattan var en av ett tjugotal jag hittade på Sicilien i en affär som skulle lägga av med cd-försäljningen – och att krydda den anglosaxiska dieten med annat allt som oftast. Och faktum är att det finns mycket bra italiensk musik. En del, typ Vasco Rossi och Pieru Pelu rockar medan andra typ denne glasögonprydde herre bekräftar vad vi redan vet.
Skriven 2008-09-19
