Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hade i ärlighetens namn riktigt svårt för Beck när han först steg in på musikscenen. Loser var mer irriterande än bra. So what om det är nyskapande var min vresiga reaktion. Jag förstod inte storheten, och det gör jag väl inte än. Men jag kan se kvaliteterna i nya verket Modern Guilt. Inte för att han lär inte värva några nya fans med Modern Guilt, men de flesta ”gamlingar” lär säkert bli nöjda.
Flummig har mannen alltid varit, och i det avseendet gör han knappast någon besviken. Det är ju så han ska vara. Fast det är till större delen flummigheter med fokus samtidigt som det är rätt uppenbart att han velat satsa på en mestadels akustisk ljudbild, snarare än snöa in på några electronicaorienterade utsvävningar. Enda exemplet på det sistnämnda är väl det blip blopiga titelspåret. Annars ger det här mest intryck av att vara resultatet av grävande i gammalt gods som sedan fått den sedvanliga 90-talskryddade Beckbehandlingen. I Soul Of A Man bluesar han till exempel till det ordentligt, medan Walls andas Motown lång väg och Orphans är kantig singer/songwriterpop.
Ja, ni förstår själva poängen. Beck kan alltjämt utan vidare sorteras in under rubriken alternative. Experimentlustan under nye producenten Danger Mouse består, men det här får man nog säga är mer lättsmält än vissa andra saker han fått ur sig – däribland 2006 års Information. Vilket man nogsamt tackar och bugar för.
Skriven 2008-08-01
