Klicka på bilden, för att se hela bilden
Big Kenny och John Rich är countrysensationen som slog igenom på sina egna villkor. Etablissemanget togs på sängen av en hämningslöshet som innebar att countrygrunderna blandades upp med oförutsägbara flirtar med hip hop, hårdrock och andra väl valda tongångar för att höja temperaturen. Duon var för all del knappast avant garde, men de vägrade anpassa sig och vann utan att försöka passa in i Nashvilles väl inkörda mall.
Nu är det dags för tredje fullängdaren, och ska man vara ärlig har det vildsinta lagt sig rätt mycket nu. De låter förvisso alltjämt uppdaterat och fräscht, men herrarna har helt klart coolat ner sig. Visst Wyclef bidrar med lite karibisk stämning i roliga smått reggaeorienterade bagatellen Please Man, Loud uppvisar tydliga sydstatsrockartendenser och Radio är en rätt riffglad sak som mixar countryn med hårdrocksinfluenser modell classic.
Fast mest av allt verkar Big & Rich denna gång ha anammat sjuttiotalets västkustrock á la Eagles och Poco. Vilket inte precis är något nytt. Countryband som Restless Heart, Blackhawk och Little Texas gjorde samma sak på nittiotalet. Men det spelar ingen roll. Det här är en genre som förtjänar en nytändning och Big & Rich har onekligen förutsättningar att lyckas. Låtmaterialet är hur starkt som helst, arrangemangen luftigt läckra och stämsången sitter som smäck. Det är svårt att plocka ut några favoriter, men kolla in den lätt soulbestänkta balladen Lost In This Moment, Faster Then Angels Fly eller bitterljuva Eternity, så förstår ni vad jag menar.
Skriven 2007-05-29
