Klicka på bilden, för att se hela bilden
När Tim McGraw debuterade 1993 mitt i decenniets stora generationsskifte i Nashville var det inte många som trodde att han skulle bli något. Debutalbumet var ingen större succé och uppföljaren blev till stor del en hit tack vare Indian Outlaw, en catchy sak många mest såg som en så kallad ”novelty hit”.
Fast sedan vet vi alla vad som hände. Mannen blev en superstar, och nu har han spottat ur sig hits i fjorton år. På senare år har han dessutom inte utan framgång breddat sig musikaliskt och tagit sig an mer djupodlande teman på det textmässiga planet. Förra albumet Live Like You Were Dying var ett utmärkt exempel på detta.
Nya Let It Go är dock något av en besvikelse. Visserligen har soundets breddat ytterligare; covern på Eddie Rabbits Suspicions doftar soul och Kristofferson har tydlig bluesfeeling bara för att ta några exempel, men det hjälper inte. Trots dessa variationer låter det hela oroande jämntjockt. Det är möjligt att jag påverkas av det faktum att låtmaterialet sviktar den här gången, men när inte ens duetten med frugan Faith Hill lever upp till förväntningarna börjar varningsklockorna ringa.
I Nashvillevärlden är starka melodier A och O, och här räcker de inte hela vägen. Därför ter sig Let It Go ter mest som ett mellanalbum i McGraws karriär. I sydstatsrockiga Between The River And Me och countryrockiga Train #10 visar sångaren förvisso upp gammal god klass, men för övrigt känns det som om han gjort samma sak bättre förr.
Skriven 2007-03-30
