Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det här var ju riktigt charmigt. Det inledande titelspåret sätter tonen. Gammaldags soul med trallig modern singer/songwriter-feeling och balsamerande sköna stråkar som bonus. Inte alls illa, tänker man i sitt stilla sinne. Sedan fortsätter debuterande Salem Al Fakir i samma stil igenom hela albumet. Vilket betyder att han entusiastiskt och inte sällan begåvat botaniserar i sjuttiotalets musiklåda och plockar hem än den ena än den andra influensen.
Pianoballaden Dream Girl andas ungdomlig Stevie Wonder lång väg, Long Distance To Great Thoughts påminner om en lekfull Prince innan han började undvika skriva låtar i skarven mellan åttio- och nittiotalet och Hymn en sockersöt vaggvisa av ogenerat oemotståndligt mått.
Å andra sidan har Al Fakir lite svårt att sansa sig ibland. Saker som instrumentala jazzflummet Magic Night och Devil Look, en inledningsvis luftig popfunkstänkare som halvvägs ballar ur i ett störigt jammande – hade jag till exempel gärna sluppit.
Därför hade den unge sångaren mått bra av att någon gång ”kill his darlings”. Han måste inse att det inte alltid är nödvändigt att göra och ha med allt bara för att man kan. Begåvad är mannen dock så det räcker och blir över. Därför är det inte utan vissa förväntningar jag ser fram emot fortsättningen.
Skriven 2007-02-13
