Klicka på bilden, för att se hela bilden
I’m Not Dead, förkunnar Pink i titeln på denna sin fjärde platta. Men många av kollegorna hade säkert gärna sett henne död. Åtminstone rent artistiskt. Av någon anledning är nämligen alla trendängsliga töntar fortfarande sura på henne för att hon vågade slänga sin påbörjade karriär som vitt r & b-hopp på sophögen efter bara ett album för att istället ägna sig åt bekännande poprock i mainstreamfåran.
Men kom igen nu, det är ju där Pink hör hemma. Visserligen är det svårt att ta sådant som trista bluesförsöket The One That Got Away eller lågmälda Dear Mr. President i vilken sångerskan tar en promenad med George W. Bush och ställer honom till svars för diverse oförrätter på allvar. Fast ser man det här ur ett strikt popmusikaliskt perspektiv ter sig I´m Not Dead som skönt underhållande och rysligt refrängstarkt lyssnargodis från början till slut. Roliga Stupid Girls är långt ifrån den enda hiten. Bland de övriga favoriterna märks till exempel bitterljuva Who Knew, FM-rockiga halvballaden Long Way To Happy och motsägelsefulla powerpopkaramellen Leave Me Alone (I’m Lonely).
Skriven 2006-12-06
