Klicka på bilden, för att se hela bilden
Laura tillhör tillsammans med Eros italiensk pops absoluta toppskikt, och jag gillar henne skarpt. Ni som ännu inte hört denna röststarka dams alster någon gång rekommenderas att kolla in Best Of-albumet eller förra årets Live In Paris för att få en uppfattning om vad det handlar om.
Nya Io canto är kanske inte lika helgjuten som till exempel den svenska genombrottsplattan Le Chose che Vivi från 1996 eller uppföljaren La Mia Risposta, men så är det här också ett alster tillägnat Pausinis favoriter från landsmännen genom åren, och coverskivor brukar som bekant inte tillhöra det mest oumbärliga i en artists repertoar.
Därmed inte sagt att sångerskan inte levererar godset den här gången också. Ni som i likhet med undertecknad är en gammal fan kommer att vara hooked i samma ögonblick som det inledande titelspåret, avskalade Tiziano Ferroduetten Non me lo so spiegare eller svängiga La mia banda suona il rock med sina Chicgitarrer börjar snurra i CD-spelaren.
Skriven 2006-11-09
