Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det har nästan blivit en tradition att det visas en eller ett par filmer på filmfestivalen i Cannes som antingen gör skandal, eller blir de mest omtalade på grund av sitt innehåll. Det kan handla om filmer som är genomusla och aldrig borde visats i tävlingen, ofta handlar det om grovt våld – och de senaste åren mest om explicita, autentiska sexscener, ibland i kombination med våld.
Våldet på festivalen har främst representerats av några krigsfilmer, men även Guillermo Del Toros tävlingsfilm “Pan’s Labyrinth”, en visuellt snygg berättelse som utspelar sig i Spanien 1944 om en liten flicka som följer med sin gravida mor till dennas nya man; en grym fascist som med sina mannar slåss mot partisaner i skogen. Flickan råkar hamna i en drömsk fantasyvärld befolkad av mytologiska varelser, och filmen pendlar mellan verklighet och eventuell dröm – och sällan har man sett så många pistolskott i ansiktet som här, när fascisterna demonstrerar sin makt.
För tio år sedan slängdes porrbranschen ut från festivalens marknad. Numera hittar man sexet i de officiella serierna och åtminstone två filmer utmärker sig på den fronten i år. Dels har vi den ungerska “Taxidermia” som visas i sektionen Un Certain Regard – en film som inte liknar något annat, en film som är otroligt svår att beskriva, och som lär ha svårt att hitta en marknad utanför filmfestivaler. “Taxidermia” verkar mest gå på att äckla och förvirra publiken, samtidigt som den har konstnärliga ambitioner. Det är en salig blandning av våld, självstympning, ättävlingar, spyor, surrealistisk humor och sex – och vad gäller det senare, gökas det förstås på riktigt.
Men framförallt pratar alla om John Cameron Mitchells “Shortbus”, som visas utom tävlan. “Såg du ‘Shortbus’? Vad tyckte du?” hörs det till höger och vänster.
Aldrig tidigare har det visats så mycket explicit sex på vita duken i Cannes. Om det inte vore för det faktum att det är en intelligent och ofta rolig film med bra rollfigurer och handling, samt att den blandar hetero och homosex, skulle den kunna klassas som historiens mest välgjorda porrfilm. Men “Shortbus” har inte för avsikt att vara upphetsande och resultatet har därför blivit en film som de flesta kritiker verkar uppskatta.
– Jag var inspirerad av alla europeiska regissörer som jobbat med sex, säger den sympatiske John Cameron Mitchell. Och visst, jag har för avsikt att provocera, jag lever ju i ett land med en konservativ regering.
– Men är “Shortbus” porr eller inte?
– I min film är sex en metafor för vårt universum. Den handlar om glädje. Filmen är några penseldrag på livets tavla. Jag gillar porr, men det här är inte porr. Jag tror inte att någon får stånd när han ser filmen. Man måste ju komma ihåg att explicit sex inte är samma sak som pornografi. Fast mina föräldrar får inte se min film…
– Många människor är rädda för sex, fortsätter Mitchell. De försöker bortse från att det existerar. Men i flera av de länder där sex är syndigt och skamligt, finns det betydligt mer våld.
“Shortbus” handlar främst om ett gift par, där hon är en sexrådgivare som inte kan få orgasm, samt om ett homosexuellt par, som går till sexrådgiverskan. De hamnar alla på den privata klubben Shortbus, där människor träffas för att prata, ha kul, och leva ut sina sexuella lustar. Handlingen och rollfigurerna arbetade John Cameron Mitchell fram tillsammans med sina skådespelare, och filmen är helt improviserad.
Men går det verkligen att visa en sådan här film för vem som helst? Går det att sätta upp den på bio? Kommer inte de flesta länder att sparka bakut?
– Jag skulle vilja vara med när MPAA (filmcensuren i USA) ska granska den, skrattar Mitchell. Då skulle jag vilja vara en fluga på väggen.
Svensk premiär får i alla fall “Shortbus” i september. Då får vi se om
världen är redo.
Skriven 2006-05-27
