SOUNDGARDEN gör skivcomeback efter arton års frånvaro

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De var ett av grungerörelsens tre mest framträdande band. Efter Nirvana och Pearl Jam kom Soundgarden och bidrog till att skriva om kartan för heavy metalvärlden under det tidiga nittiotalet. Men lyckan skulle blev inte så lång som man skulle kunna tro. Efter fem album, tjugotvå miljoner sålda “enheter” och tretton år kastade kvartetten in handduken 1997. Få trodde då att de någonsin skulle spela tillsammans igen. Men i skarven på decennieskiftet ledde ett rutinmässigt affärsmöte till en oväntad öppning, som två år senare ledde direkt till studion för första gången sedan storhetstiden.

– Vilket faktiskt bara kändes väldigt naturligt, betonar basisten Ben Shepherd. Kemin bara fanns där och kokade som förr, och vi tänkte nog inte så mycket. När vi skapade blev vi hundra procent ärliga mot varandra direkt, och uppehållet blev helt irrelevant. Vi befann oss helt i själva processen. Det fanns ingen tid att passa och inget att oroa sig för. Vi hade inte ens något skivbolag, så vi kunde bara vänta på ett bra flöde.

King Animal är titeln på verket som tar vid där bandet slutade med 1996 års Down On The Upside. Ben antyder att soundet definitivt påminner om gamla klassiska Soundgarden, och tycker själv att helheten kan matcha det gamla materialet. Därför tror han också att gamla fans kommer att “digga” skivan när de väl kommer in i den. Fast det betyder nödvändigtvis inte att det fanns en färdig plan om vilken inriktning de nya sångerna skulle ha.

– Nej, det var mer så att alla tog med sig ett par idéer var in i studion. Det var inte så att vi tyckte “Nu måste vi ha den eller den typen av låtar”, utan mer så att vi försökte få till något rent allmänt. Sedan bestod en del sånger endast av grova skelett från början medan andra var gamla idéer vi bara försökte avsluta. Fast oavsett vilket var vi inte ute efter att gå åt något speciellt håll.

– Men texterna då. Hur tycker du de har förändrats sedan den gamla goda tiden?

– Vet inte. Vi är nog lite klokare idag. De texter jag skrev den här gången var en reaktion på den amerikanska invasionen av Irak. Det var första gången jag skrev om krig. Men det är inte så konstigt, vi har både levt och känt mer idag. Fast det betyder inte att folk inte kommer att förstå det vi gör idag. Vi har inte blivit några svåra snubbar bara för att vi blivit äldre.

Nu när bandet är inne i (rock)svängen igen medger dock Ben att det inte alls fanns på kartan att det skulle bli någon ny musik igen. De forna medlemmarna träffades först bara för att “ta hand om backkatalogen”, och i samband med det satte deras manager upp frågan om en återförening på agendan, varpå diskussionen gled in på om de kunde tänka sig göra några konserter mötet därpå.

– Sedan utvecklades allting utifrån det, och nu låter vi bara känslorna leda oss. Soundgarden är vår egen best, vi bestämmer själva. Vi förbinder oss inte att göra något om det inte finns någon vilja att fullfölja.

– När ni först kom fram sade många att ni räddade rocken från dess excesser, och tog den tillbaka till någon slags rötter. Trivdes ni med den rollen?

– Yeah, det var ju det allt handlade om. Vi var aldrig rockstjärnor. Vi har alltid bara varit oss själva. Vi skapade bara den musik vi ville och gjorde vårt bästa för att visa framfötterna. För oss var det där med grungeetiketten bara något som fanns där i periferin. Fast att slå undan benen för alla Barbieband var förstås ändå en bra sak.

– Men om ni nu trivdes med vad ni gjorde varför slutade ni då när ni var som mest populära?

– Det var mer som en proaktiv grej. Jag ville aldrig sluta själv och ingen av de andra slutade spela. Vi bara försvann. Det finns inget exakt ögonblick då vi sade ”Nu lägger vi av”. Alla ville ha en story, men det fanns ingen. Det är alltid så att alla band behöver en ursäkt, men vi hade ingen. Det fanns inget mysterium eller några motsättningar. Det handlade bara om att vi ville gå vidare.

Skriven 2012-10-23