ASIA har inga pensionsplaner

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När Asias originalsättning återförenades 2006 innebar det ett klimax på en lång dags färd mot att återsluta en cirkel som bröts tjugo år tidigare. Bandet, som växte fram via medlemmarnas förflutna i klassiska band som Yes, King Crimson, Emerson, Lake & Palmer och Uriah Heep knockade rockvärlden 1982 när deras självbetitlade debut parkerade sig som etta på USA-listan, och så småningom sålde i svindlande tio miljoner exemplar. Dessvärre dröjde det inte länge förrän det gnisslade i det väloljade maskineriet. Således var splittringen snart ett faktum även om slutet var långt borta. För bandet fortsatte inte helt oväntat i åtskilliga inkarnationer genom åren. Men det alla ville ha var förstås att se den ursprungliga laguppställningen igen. Fast att böner efter mycket om och men hörsammas betyder inte att status quo nödvändigtvis råder för evigt, och beviset för det kom i januari då gitarristen och tidigare trätobrodern Steve Howe hoppade av tåget för tredje gången.

– Men jag önskar honom bara gott, bedyrar sångaren John Wetton. Steve slutade för att koncentrera sig på Yes, men det finns inga ”bad feelings”. Vi är alla vänner nu. Första gången när vi bröt upp 1983 slutade det väldigt illa mellan oss. Det var fruktansvärt, det var som ett emotionellt vakuum. Det kändes som att skiljas från tre fruar. Men idag kan jag ärligt säga att jag älskar allihopa. Så det är enormt skönt att ha rett ut allt.

John säger att allt det arbete som lagts ner de senaste åren har varit värt besväret. Innan återföreningen var den dominerande känslan att Asia alltjämt var ett projekt under uppbyggnad, att det fanns mer kvar att göra. Vilket de övriga medlemmarna lyckligtvis också gjorde.

– Ja, och så här efteråt har jag all anledning att vara lycklig över hur allt gått. Under de här sju åren gjorde vi tre nya studioalbum och tre dvd:er, vilket är mer än vad vi någonsin gjorde tidigare. Vi har turnerat mer också, så för mig personligen har det här på många sätt varit mer tillfredsställande än när vi sålde ut arenor. Det är så här det ska göras. Vi bygger sakta upp bandet igen, och på många sätt är vi mycket bättre idag än på åttiotalet. Jag skulle själv betala för att se oss spela live.

– Men var det verkligen meningen från början att återföreningen skulle bli ett långtidsprojekt?

– Yeah, men vi tog det väldigt försiktigt. Från början hade vi bara sexton gigs inbokade i England, men när vi kommit halvvägs hade vi redan fått ett par andra erbjudanden. Efter det blev vi tillfrågade om att göra en skiva, och sedan bara fortsatte det. Vi åkte till exempel till Sydamerika sju gånger.

Frågan för en utomstående är förstås hur länge bandet kan fortsätta den här gången, men John säger att han inte kan se något slut. Det finns inte på kartan för honom att pensionera sig så länge lusten finns kvar.

– Nej, jag kan inte se mig själv spela golf eller gå med i en bridgeklubb. Men det är inte samma sak idag som på åttiotalet. I dagens läge måste vi göra en platta för att åka på turné, men förr åkte vi på turné för att sälja in skivorna till fansen. Så nu är situationen den omvända. Om man förlitar sig på skivförsäljning idag går ekvationen inte ihop.

– Men det gjorde den ju verkligen när ni slog igenom. Var ni kanske till och med ett exempel på ”för mycket, för snabbt”?

– Exakt. Ur skivbolagets synvinkel var ”misslyckandet” med vår tredje skiva något många band bara kunde drömma om. Om vi börjat på den nivån istället och klättrat uppåt hade deras entusiasm nog varat längre. Men de ville bara ha succé till varje pris, bossen David Geffen var väldigt mycket ”hands on” själv. Han är en framfusig kille, så till slut blev inblandningen för mycket av det goda.

– Ni slog ju igenom direkt 1982. Hur svårt var det egentligen på en skala att hantera en situation där ni gick från noll till hundra på ingen tid alls?

– Vi hade ju allihopa haft en del framgång i andra band på det stadiet, men inte ens Emerson, Lake & Palmer hade varit i närheten av att slå lika hårt som Asia. Fast det påverkade inte mig. Jag var redan alkoholist, och det hade inget med bandet att göra. Jag var en riktigt sjuk typ. Lyckligtvis tog jag tag i problemet innan det dödade mig, och idag är jag ok. Men då var det jag som tog kål på bandet.

Skriven 2013-05-12