WHITESNAKE fortsätter bara för att det är roligt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gamla långlivade rockhjältar dör aldrig. De bara tynar bort i dimmorna efter ett onyttigt leverne när berömmelsen försvunnit. Eller också så överlever de alla trender, flyttar ut på landet och förstärker sin ikonstatus. Fråga bara David Coverdale som i närmare två decennier spenderat större delen av sin lediga tid hemma i Nevadaidyllen Lake Tahoe med sin fru och tillika stora kärlek Cindy, son och två katter. Men det ena goda behöver inte utesluta det andra. För på samma gång har sångaren sett till att Whitesnake gått en ny intensiv vår till mötes genom flitigt turnerande och två oväntat väl mottagna comebackalbum efter en lång tystnad.

– Ja, det där är alltid svårt att förklara för folk, kommenterar frontmannen. Många undrar varför jag fortsätter med bandet, men saken är den att jag aldrig skulle göra det om jag inte verkligen ville. Att sätta mig i en situation där jag gjorde det bara av ekonomiska skäl skulle inte fungera i mitt fall. Sedan gjorde vi i och för sig bara nittioåtta gigs förra året, men jag vill inte slita ut mig. Jag är ju trots allt sextiotvå ha ha.

Fast det vore förstås ändå lögn att hävda att David ligger på latsidan. Senaste albumet Forevermore generar alltjämt konsertförfrågningar såhär ganska exakt två år efter releasen, och bandet hänger på. Sångaren karaktäriserar läget som “Den välkomna återkomsten del 2,” och syftar därmed på den senkomna comebackskivan Good To Be Bad från 2008.

– Sedan är det också glädjande att de två senaste skivorna vare sig är storslaget överdrivna som åttiotalsgrejorna eller så organiska som det vi gjorde i början även om de positiva elementen från den tiden finns kvar. Saken är nämligen den att om något inte är relevant för mig längre kan jag inte göra det. Om jag inte känner något blir det bara ett arbete. Det är ju trots allt meningen att det här ska vara “fucking fun”.

– Som nya liveskivan Made In Japan till exempel?

– Yeah, vi hade inte gjort någon festival i Japan sedan 1984, så när vi fick ett generöst erbjudande av arrangörerna av Loud Park Festivalen ställde vi upp. Då gick vi också med på att de visade tre låtar på tv. Men då sade min manager “Varför inte bara spela in alltihopa?” Sedan tittade jag på upptagningen efteråt, och den såg fantastisk ut. Så plötsligt hade vi ett nytt skönt projekt att jobba med.

– Men då återvände du hem till Lake Tahoe och din hemmastudio?

– Ja, vi höll på och mixa där hela förra året. Egentligen har jag aldrig velat ha studion hemma, men det är en härlig mansgrotta med biljardbord, darttavla och internet. Det har förresten blivit mycket internet på sistone. Vi håller på mycket med socialt nätverkande och vi har introducerat Whitesnake-tv. Så jag har blivit en fullfjädrad näthora.

– Tala om stora förändringar?

– Ja, jag växte upp i en helt annan tid. I Deep Purple tror jag aldrig vi mötte några fans alls. Sedan i Whitesnake bjöd vi in vem som helst efter spelningarna ända tills det blev för crazy. Men det här är första gången som man kan interagera med vem som helst i världen. De här människorna sprider ordet om Whitesnake, det är ett fantastiskt samarbete. Och om någon är ett arsel blockar man dem bara ha ha.

Det är som synes en i vanlig ordning uppspelt, glad, öppenhjärtig och icke att förglömma ytterst professionell David Coverdale jag har på tråden. Han pratar om olika aspekter av Whitesnake, sitt “fantastiska hemliv” och säger att Lake Tahoe är en av hans mesta favoritplatser i världen. Men han liksom alla andra har även en allvarlig sida, och någonstans blir det tydligt att han börjat tänka på refrängen. Bokstavligt talat.

– Jag kan inte ha sorg och elände i mitt liv. Jag tar det som det kommer, det är naturens sätt att göra det på. Jag ser så många av mina kollegor som inte kan släppa taget, men jag är väldigt medveten om min ålder. Och oavsett hur glamoröst det jag gör än kan verka, så är det ändå en väldigt tröttande existens.

– Var det därför du bara lade ner verksamheten 1990 efter ett antal extremt framgångsrika år?

– Ja, och det kändes inte alls svårt. Jag hade arbetat non stop i fyra år. Jag var utsliten och höll på att ta ut skilsmässa. Allting var så förvirrande, jag behövde ta en paus. Det hade både varit otroligt tröttande och otroligt givande, men jag ville inte göra det längre.

Skriven 2013-03-26