Klicka på bilden, för att se hela bilden
Stilbildare, inspiratör, provokatör, hängiven kristen, golfare på hög amatörnivå och nykter alkoholist. Alla dessa titlar kan Alice Cooper sätta på sitt visitkort. Dock har ingen kunnat beskylla honom för att ha snöat in på knark tidigare. Inte förrän nu det vill säga. I alldeles färska dokumentärfilmen Super Duper Alice Cooper berättar den Sweden Rockaktuelle chockrockaren för första gången om sin faiblesse för kokain under det vidlyftiga åttiotalet. Frågan är bara varför avslöjandet kommer nu. Efter tjugofem år av hälsosamt leverne hade det legat närmare till hands att lämna denna mörka period därhän och fortsätta se framåt istället.
– Så är det, erkänner sångaren. Men jag funderade på det, och bestämde mig för att berätta hela sanningen. Orsaken till att jag inte gjort det tidigare är att det inte stämde överens med Alice profil. Att vara alkis var en sak, men det var inte coolt för honom att falla i den här fällan, det var så standardmässigt. Därför valde jag att hålla tyst om det. Men det fanns så mycket kokain i L.A. på åttiotalet att det var löjligt.
Således är det av uppenbara skäl som Super Duper Alice Cooper skildrar sångarens karriär från början 1969 fram till 1986. Det var under denna period allt hände och dramatikens vågor gick som mest höga. Det var då bandet Alice Cooper bildades och slog igenom innan Vincent Fournier blev soloartist, döpte om sig till Alice och så småningom kom helskinnad ut ur sitt missbruk i mitten på åttiotalet.
– När jag blev nykter blev allt helt plötsligt rätt. Allting har varit bra sedan dess, så allt drama inträffade tidigt i mitt liv, vilket jag verkligen kan uppskatta idag.
– Det har gått åtta år sedan jag intervjuade dig senast. Hur har du haft det?
– Jag har varit väldigt upptagen. Turnerandet upptar fortfarande sex månader av året för mig. Nu senast var jag ute med Rob Zombie och Marilyn Manson. Jag gör hundra till hundrafemtio shower om året, så det håller på non stop.
De närmast planerna innefattar utöver allt gigande även ett nytt ännu så länge obetitlat album, som ska följa upp 2011 års Welcome 2 My Nightmare. Alice berättar att verket ifråga redan är i det närmaste färdigt, men releasen kommer inte att ske förrän tidigt nästa år på grund av en gemensam höstturné med Mötley Crüe.
– Det kommer att bli ett coveralbum, och ett sådant har jag aldrig gjort förr. Det var Bob Ezrins idé. Han sade “Du rockar bättre än på länge. Varför inte göra ett konceptalbum om Hollywoodvampyrer?”. Så jag gör en temaplatta med fyra nya låtar och covers på bland annat Harry Nilsson, T. Rex och The Doors. Sedan har jag med en massa gästartister också. Jag kan inte säga vilka, men du kommer att tappa hakan när du får veta det.
– Du blev äntligen invald i Rock and Roll Hall of Fame i mars 2011. Vad betyddde det för dig?
– Det var ett härligt ögonblick. När man är ung och står med sitt band i ett garage tror man aldrig att man någonsin ska hamna i ett sådant sällskap. Jag kan alltjämt känna att jag inte hör hemma där. Sedan inser man att Paul McCartney, Pete Townsend och andra man växt upp faktiskt har röstat på oss.
– Du fyllde sextiosex för några månader sedan. Hur ser du på åldrandet i den här branschen?
– Det är lustigt, det där. Allt handlar om stressnivån, och mitt band är toppen, jag har varit gift i trettioåtta år och det går bra för mina barn. Så allt går som smort. Sedan är jag i bättre form än när jag var trettio, så åldern betyder ingenting. När jag går på scen och publiken blir crazy är jag tjugotvå igen.
– Men är du inte ens lite frestad att sluta turnera, och bara spela golf, göra din radioshow, ta hand om din restaurang och hänga med din fru och vänner?
– Grejen är bara den att jag redan spelar golf, gör radioshowen och hänger med min fru varje dag. Så ärligt talat gör jag samma sak som om jag hade gått i pension. Förutom att jag kan gå på scen och vara Alice Cooper då, och det är grädden på moset.
Skriven 2014-05-21
