Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att framgång föder framgång är en oskriven lag inom showbusiness. Men den kan också göra det svårt att gå vidare. Fråga bara Christina Perri. Den före detta servitrisen slog igenom med dunder och brak för tre år sedan när hon fick två mångmiljonsäljande hits i form av den brutalt öppenhjärtiga Jar of Hearts och A Thousand Years. Detta i kombination med idel höga listplaceringar runt om i världen för den rosade fullängdaren Lovestrong gav henne en solid grund att stå på inför framtiden. Den klassiska frågan är bara hur man följer upp en sådan succé. Ett angenämt bekymmer på ett sätt, kan tyckas. Fast också en plåga sett ur ett annat perspektiv. Därför bestämde sig sångerskan på ett tidigt stadium för att inte sätta press på sig själv i onödan inför den nu färdiga uppföljaren Head or Heart.
– Du vet, det var nödvändigt för mig att slå ifrån mig alla tankar på vad som var bäst att göra härnäst, förklarar hon. Jag har skrivit sedan jag var femton, och förr var det aldrig en faktor att andra människor kanske skulle lyssna på det jag gjorde senare. Börjar jag tänka så hämmas bara kreativiteten.
Christina berättar att den enda tanken under skrivarprocessen den här gången var att hon ville vara samtida i berättandet om de egna upplevelserna. För att inte tala om ärlig.
– Ja, jag låtsas inte att jag har lärt mig något alls om livet och kärleken de senaste åren. Om något har jag insett att jag har svårt för att lyckas få ihop det. Jag har ingen som helst kontroll över mitt liv.
– Är det det som är temat för Head or Heart?
– Well ja, jag skulle nog vilja säga den utgör nästa berättelse i mitt liv. Det känns som den avhandlar nästa nivå såväl musikaliskt som kreativt och ljudmässigt. Jag ville få ut allt den här gången eftersom chocken efter första skivan inte kom förrän långt senare. Alltihop binds ihop av mina texter, men som helhet känns de här sångerna mer moderna. De avspeglar vara jag befinner mig i livet just nu.
Vid det här laget har en del vatten runnit under broarna sedan debutalbumet släpptes. Ända sedan dess har Christina varit konstant fullbokad, så när hon väl stegade in i hemmet utan någon aktivitet bokad den tolfte oktober 2012 kom alla känslorna på en och samma gång.
– Jag bara låg på golvet i tre dagar. Alla spänningar släppte, och jag bestämde mig för att inte skriva något nytt om jag inte verkligen var inspirerad. Sedan skrev jag den första sången den 23 oktober. Det var då jag bestämde mig för att låtarna skulle delas upp och handla om antingen huvudet eller hjärtat.
– Samtidigt består skivan av tämligen hjärteknipande texter, men du verkar inte alls vara en särskilt sorgsen person rent allmänt?
– Well, det är för att jag håller det inom mig. Jag skrev om allt jag upplevt sedan förra skivan, och jag blev både förälskad och fick hjärtat krossat under alla de här månaderna. På samma gång skrev jag några av de gladaste låtarna hittills också. Det är helt enkelt mer up-tempo och glädje på den här skivan, lycka och sorg är jämlika partners. Så vad jag vill säga är “Följ ditt hjärta, och börja sedan tänka och lyssna på huvudet”.
– Fast du är väl i och för sig ett påtagligt bevis för att det kan vara ett lyckokast att följa hjärtat?
– Ja, för en tjej som fortfarande var servitris den 29 juni 2010 och sedan steg in i denna Askungesaga är det här alltjämt en chock. Under de här åren har jag fått hjärtat krossat, opererats, träffat Paul McCartney, turnerat med Jason Mraz och mycket annat, så om jag tittar i backspegeln är det fortfarande svårt att tro på det. Men i det läget kan man välja att antingen vara skräckslagen eller aningslös, och då är det trevligare att välja det sistnämnda.
– Men tror du inte att folk rent allmänt fått för sig att ditt liv har förändrats mer än vad det i själva verket har?
– Jo, för om man tittar på det utifrån kan det säkert verka så. Jag kör en finare bil, har coolare kläder, ser äldre ut och har fler tatueringar. Men jag känner mig definitivt som samma tjej som hällde upp kaffe tidigare. Jag ser inte poängen att förändras och jag tänker inte annorlunda, vilket jag kan tacka min familj för. Jag har inte drivit iväg från mitt ursprung. Sedan blir jag igenkänd ibland. Men nästan alla som varit i närheten av en radio känner till mina sånger, och det är mycket coolare att vara erkänd för musiken än att vara kändis.
Skriven 2014-03-18
