Klicka på bilden, för att se hela bilden
Åttiotalet lever, men det lever aldrig så mycket med glimten i ögat som när Steel Panther återskapar decenniets excesser modell Sunset Strip fullt ut. Med hantverksmässig oklanderlighet och lyrik som rimligen borde kunna få även den mest frispråkige generad har bandet rockat hårt ända sedan millennieskiftet. Och det flitiga arbetet har lönat sig. Idag är bandet både en festivalattraktion av rang och en het turnémaskin som både säljer ut turnéer på egen hand och agerar förband till storheter som Def Leppard, Guns’n’Roses och Mötley Crüe. Fast för tillfället är förstås all fokus på nya albumet All You Can Eat, kvartettens första livstecken på två och ett halvt år.
– Yeah, vi har redan videos ute för två av låtarna också, berättar basisten Lexxi Foxx. De jag pratar om, Party Like Tomorrow… och Gloryhole vi även spelat live, och alla verkar gilla dem. Sedan tycks pressen digga vad de hör också. Men den här plattan både mjukare och hårdare än något annat vi gjort. Det låter kanske skumt att jag säger det här, men den är väldigt annorlunda för att komma från oss.
Mottagandet har således varit bra hittills, och uppmärksamheten har inte direkt blivit mindre av att musiken försetts med ett omslag som inspirerats av Leonardo da Vincis Den sista måltiden. Fast istället för Jesus och lärljungarna pryds bilden av Steel Panther-herrarna med tillhörande groupies vid matbordet.
– Alla snackar om omslaget för att Leonardo DiCaprio har gjort originalet. Men vårt är mycket coolare för vi har med en massa brudar och tonvis med mat. Det är verkligen ”bad ass”.
Naturligtvis behagar Lexx att skämta. För att bilden av Steel Panther som inte särskilt bildade och inte direkt professorsämnen ska stämma spelar de sina roller även i intervjusituationer. Mer eller mindre, men oftast mer. Som till exempel när frågan om vad ständige producenten Jay Ruston bidrager med.
– Jay får våra plattor att låta fantastiskt. Han är ”bad ass”, Till exempel kopplade han in förstärkaren till min bas i ett annat rum den här gången. Ändå förde den oväsen i rummet jag befann mig i. Jag fick en skithäftig ton då. Sedan en annan sak som är bra med honom är att han inte skriker på mig när jag inte klarar av att göra som han säger.
– Men om vi nu ska övergå till texterna, så är de alltjämt fokuserade på partajande, tjejer och vad man kan göra med dem. Är det inte svårt ibland att behålla fräschören då?
– Du vet, vår gitarrist Satchel som skriver det mesta av texterna hittar alltid en ny vinkel på det där. Men allt handlar faktiskt inte om sådant. I If I Was a King talar vi till exempel bara om hur häftigt det är att vara kung. She’s on the Rag handlar om hur bitchig bruden kan vara vid en viss tid på månaden. Så den har definitiv inget att göra med sex, och det har inte You’re Beautiful When You Don’t Talk heller. Den handlar bara om en tjej som är vacker när hon inte pratar.
– Ni är ju kända för att skoja mycket. Finns det någon man inte kan skämta om?
– Inte precis. Livet är ju ”bitchin’ bad ass”, så även om det händer mycket saker som skadar människor blir allting coolare när folk lyssnar på vår skiva eller tar illegala substanser eller dricker sprit. Så varför inte ta en whiskey, en öl eller vad som helst som får skallen att kännas häftig.
– När kände du för första gången att ni hade lyckats?
– Första gången vi spelade på Downloadfestivalen kunde vi höra kidsen vråla ”Panther”. Det var fantastiskt. Men jag vet inte precis om vi har lyckats i betydelsen verkligen lyckats. Det enda vi gör är att åka runt världen och sprida Steel Panthers metalsjuka. Jag är supertaggad över att få träffa nya heta brudar överallt.
– Slutligen. Finns det något du vill tillägga?
– Först skulle jag vilja tacka för intervjun, och till alla där ute säger jag; Köp den nya plattan och kolla in våra videos. Det här är den bästa skivan i världshistorien. En vetenskapsman har redan sagt det, så då måste det vara sant.
Skriven 2014-03-25
