Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att det gäller att befinna sig på rätt plats vid rätt tid för att ha minsta chans att höras genom bruset har många artister fått erfara genom åren. En av de senaste i raden är Jamie Lawson. Hans vemodiga Wasn’t Expecting That var initialt bara en lokal topp tre-angelägenhet hemma på Irland 2011. Där kunde historien slutat, men så blev sångaren signad av en av självaste Ed Sheeran, och då började låten ifråga plötsligt klättra uppåt på hela världens hitlistor. Efter signeringen av skivkontraktet har tillvaron vänts upp och ner på ett sätt som irländaren bara kan beskriva på ett sätt.
– Det senaste året har verkligen varit livsförändrande, säger han utan minsta tvekan. Det är svårt att ta in allting, så jag går bara in för att leverera det som krävs, och göra så bra konserter som möjligt. Jag försöker hålla fötterna på jorden annars kommer mitt huvud att explodera. På ett väldigt briljant sätt förvisso, men ändå. Därför måste jag verkligen koncentrera mig på det jag är här för att göra.
Jamie är således mycket väl medveten om att allt inte är som förr. Han har förvisso vanan inne med att släppa skivor, det nya självbetitlade albumet är det fjärde i ordningen. Men den är först nu folk kommer att prata om det, menar han. Något han säkert har rätt i. De muskler som kontraktet med Sheeran och dennes distributionsavtal med multijätten Warner Bros. har gett honom har redan spätt på uppmärksamheten avsevärt.
– Fast oavsett hur det blir är jag lycklig över att skivan kommer ut. Sedan kommer folk garanterat att jämföra mig med Ed just för att han hjälper mig att komma ut i världen. Men saken är den att vi är väldigt olika även om om vi nu har samma typ av singer/songwriterbakgrund.
– Du har gett rådet till aspirerande låtskrivare att alltid vara sig själva. Du har bland annat sagt ”Kom fram till vad ni vill göra och håll er till det”. Lever du upp till det rådet själv?
– Jag har precis avslutat en turné med Ed, och nu ska jag ut med One Direction. Sedan åker jag ut med Vance Joy. De är alla väldigt olika, men det har ingen betydelse, jag kan bara göra min grej. Fast allihopa bad mig följa med dem ut, och det tar jag som en stor komplimang.
Inte helt överraskande är Jamie kraftigt inspirerad av idel stora låtskrivare. Sångaren berättar att namn som Crowded House, R.E.M. och Leonard Cohen fanns med i bilden redan i de sena tonåren. Tidiga R.E.M. var i dåläget en ”oupptäckt hemlighet” medan Neil Finn i Crowded House beskrivs som en ”otrolig låtskrivare”. Cohen i sin tur, beundrades redan då det begav sig för sitt ”konstnärskap och hantverk”.
– Han är outtröttlig i det han gör. Jag vill också försöka åstadkomma något som han. Något som man kan komma tillbaka till efter tio år, och då fortfarande låter lika fräscht.
Huruvida det egna materialet i allmänhet och kanske Wasn’t Expecting That i synnerhet kommer att ha fräschören i behåll i folks öron i framtiden återstår förstås att se. Fast bortsett från det; i dagens läge lever Jamie mest bara i nuet. Han är mycket väl medveten om att det var en tillfällighet som gjorde att just hans video uppmärksammades på YouTube för fyra år sedan.
– Jag förväntade mig ingenting då heller. Du vet, jag hade laddat upp videos där tidigare utan att något hänt. Men plötsligt började irländsk radio spela Wasn’t Expecting That, och det ledde till en tredjeplats på listan där och en massa annat.
– Du började spela i coverband medan du fortfarande gick i skolan. När trodde du det här kunde bli mer än en hobby?
– Det där är intressant. För jag är inte så säker på att jag tänkte så. Jag bara gjorde det. Jag ville göra något som gjorde mig lycklig och betalade hyran. Så jag gjorde en skiva som folk gillade, och då gjorde jag en till. Sedan fick jag öppna för Van Morrison en gång. Och folk som Damien Rice. Det var nästan så jag ramlade in i musiken. Jag tror jag var rätt tjurskallig och självisk, jag tyckte att det var ett måste för mig att göra det här.
– Men du släppte din debutplatta redan 2003, så det tog rätt länge innan du fick ett break. Funderade du aldrig på att ge upp?
– Nej, inte precis. För en sak ledde alltid till en annan. Så länge jag kunde betala hyran och handla mat var det okej. Jag hade ändå inga ambitioner att bli rik och köpa flotta bilar och sådant. Bara jag fick göra musik var jag lycklig.
Skriven 2015-10-05
