EUROPE med respekt och en karriär i andra andningen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När de lämnade världsscenen 1992 var det inte mycket som tydde på att Europe någonsin skulle komma tillbaka. Tio års hårt arbete och leverne i kappsäck hade tagit ut sin rätt samtidigt som grungen mer eller mindre med skivbolagens goda minne tog död på allt som hade det minsta med hårfager melodisk hårdrock att göra. Men man ska aldrig säga aldrig. Efter en välbetald spelning i Stockholm i samband med millennieskiftet var återföreningen ett faktum 2003. Start From The Dark var den smått passande titeln på comebackverket, som såg dagens ljus i kölvattnet på återkomsten. Sedan dess har kvintetten släppt ytterligare fyra album, och om någon nu ändå tvivlar på seriositeten, så är bandmedlemmarna själva de första att bekräfta att de är här för att stanna. Bara hälsan kan sätta stopp för en lång karriär.

– Ja men absolut, kommenterar John Norum. Det är faktiskt så. Men så länge det är roligt fortsätter vi. Vi har förresten redan nu varit ett band längre än vi var på åttiotalet. Men jag har lite ont här och där. Efter att ha varit ute och spelat tre, fyra veckor känns det i fingrarna och ryggen knakar. Sedan har jag lite problem med knäet också eftersom jag har lagt all tyngd på höger ben i trettio år.

Krämporna verkar dock vara sekundära i gitarristens värld. Han klagar i alla fall inte i onödan. Men så har vare sig han eller resten av ungdomsvännerna från Upplands Väsby haft mycket att gnälla över på senare år. Europe har trots allt både byggt upp en ny musikalisk identitet och återskapat sin kommersiella attraktion på egna premisser det senaste decenniet. Med det har även en respekt som inte fanns där under storhetstiden kommit, något John uppskattar utan att för den sakens skull vara överdrivet exalterad.

– Det är väl alltid kul när man får lite mer respekt som ett riktigt rockband. Som när musiker säger ”Gud, låter ni så här. Vi som bara kände till The Final Countdown”.

– Det är lätt att förstå den responsen. Ert sound har ju dragit sig väldigt mycket åt ett bluesbaserat hårdrockssound av sjuttiotalstyp på senare år. Har du aldrig undrat över hur fansen skulle reagera?

– Nej, jag har aldrig riktigt tänkt på det. Jag har inte brytt mig. De andra i bandet har kanske gjort det, men inte jag. Vi spelar in det vi gillar, och kan ha kul med live. Jag har alltid spelat för mig själv, och om andra sedan gillat det har det bara varit grädde på moset. Man kan ändå inte göra alla glada.

Europes senaste album War of Kings släppte så sent som i mars, och fortsätter på den inslagna linjen mot ett tyngre sound från tiden då Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin drog upp hårdrockens riktlinjer. Enligt frontmannen Joey Tempest är det här ”albumet vi alltid velat göra”, och John håller med. Men helt nöjd med resultatet är han inte.

– Jag är ju aldrig nöjd, men jag är nöjd med mitt gitarrspel och låtarna är bra. Men mixningsbiten är svår. Det är svårt när de som gör den sitter i Nashville och filerna skickas via nätet, då vet man inte hur det låter ”på riktigt”. Men man kan fastna och analysera till domedagen, så det var bra att vi bara gick och spelade live i studion rakt av. Hela plattan spelades in på en vecka. Det är lite skillnad mot på åttiotalet då vi höll på i minst två månader.

– På tal om åttiotalet, du hoppade av lagom till ert stora genombrott. De andra måste tyckt du var vansinnig?

– Ja, de tyckte jag var helt galen. Men jag har alltid gjort det jag känt för. Jag var trött på hela hairmetalbiten, och imagen var totalt fel. Det var teenybopper bubbelgum för mig. Jag fick höra ”Du vet, vår platta är etta i tjugofem länder”. So what, sade jag. Jag har aldrig brytt mig om listor. Jag ville bli en bra gitarrspelare och utvecklas som musiker.

– Avslutningsvis; vad är största skillnaden på åttiotalets Europe och dagens?

– Det är väl att vi blivit väldigt mycket bättre musiker sedan dess. Också har vi mer erfarenhet av branschen nu, det hade vi inte när vi skrev kontrakt som sjutton-, artonåringar. Så det är kul att vara i Europe idag. Det har det varit ända sedan återföreningen. Det är en helt annan stämning. Alla är mycket gladare och trevligare.

– Och lugnare, kanske? Europe var ju kända som ett hårt partajande band då det begav sig?

– Fast jag kände mig som en ganska lugn person då också. Jag partajade också så det räcker, men sedan jag fick familj har jag lagt ner det helt och hållet. Det har aldrig varit min grej. Det förstör mycket. Man kan inte uppträda om man festar, och jag har alltid varit perfektionist.

Skriven 2015-07-17