JASON RINGENBERG, Folk å Rock, Malmö den 24 september 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En storyteller live på Folk å Rock

Går inte ut så ofta längre. Framför allt inte på konserter. I mitt tidigare liv, som tonåring och åtminstone tiotalet år framåt, levde man – det vill säga jag då, och flertalet av mina vänner – för att få se våra musikaliska idoler livs levande. Vi sparade våra slantar och tog oss både hit och dit.

(Blev till och med konsertarrangör i denna veva ett tag, och lyckades under dryga året 1979-80 faktiskt presentera Sveriges populärkulturella elit inom pop-rock-reggae för det lilla brukssamhället Bromölla…),

Steel Wheelsturnén på storbildsskärm blev tack och hej då

Men efter Rolling Stones Steel Wheelstour, 1989 om jag minns rätt (fucking Åmål, det är 30 år sedan!) – i Idrottsparken i Köpenhamn, gav jag i stort sett upp större konserter.

Trots att jag och min gode vän Skeppstedt funnit platser ungefär mitt i fotbollsplanen, följdes uppträdandet mest via det då ganska nya fenomenet storbildsskärm!

Tack för mig! Stereoanläggning, TV, inklusive video, har jag hemma! (Inom parentes sagt, anser jag dock att Steel Wheelsplattan är såväl en av nämnda grupps bästa såväl som absolut mest underskattade! Ge den en – ny? – chans!)

Emellanåt har det väl ändå blivit ett och annat besök i mindre än megaformat, men det skall erkännas att jag tycker att de flesta artister gör sig bäst på välproducerad platta (eller vad det nu kallas numera?) i hemmets lugna, eller inte så lugna, vrå!

Ringenberg borde passa som handsken

Nåväl, till ämnet!

Blev av JPS:s chefredaktör Peter Eliasson av en slump inbjuden att åter ta upp konsertvisitationer och tänkte (dock med lite darr i bakhuvudet): ”Ja, herregud, varför inte? Du behöver nog komma ut lite mer, Tönisberg!”

Peter ansåg att besök på Folk å Rockarrangemanget med Jason Ringenberg borde passa mig som handsken!

Jag var lite mer tveksam. Hade inte lyssnat speciellt mycket på Jason Ringenberg sedan glansdagarna med The Scorchers (ursprungligen Jason & the Nashville Scorchers) och den fantastiska tolkningen av Dylans Absolutely Sweet Marie, tillika bandets största hit och definitiva genombrott, på EP:n Fervor. Och då talar vi – upptäckte jag efter lite googling – om det magiska (?) året 1983!

Men jag hoppade på tåget ändå.

Svettigt och intimt med världens bästa americana

Malmöskivaffären vid Lilla Torg förvandlas (ofta) kvällstid till intim konsertlokal med akter av några av världens bästa artister, framför allt inom den genre som fått beteckningen ”americana”.

Det blir intimt (precis som jag vill ha det!), det blir svettigt (paradoxalt kanske inte så helt perfekt; luften känns inte alldeles fräsch i den fullsatta lokalen efter två timmar), många gubbafisar släpptes, medelåldern låg nog runt femtio, sextio bast), det blir känsla! Så även med Jason!

Mer country än punk

Mannens musikaliska stil har kallats countrypunk, vilket han även själv konfirmerar från scen. Något jag själv emellertid inte skriver under på. Nej, att spela fort, kan inte per definition vara liktydigt med punk – men det där är en akademisk fråga, för tillfället åtminstone.

Och i dagsläget är den numera sextioårige Jason Ringenberg definitivt mer country än punk. Speciellt när han uppträder solo, som han gjorde denna afton på Folk å Rock. Han drar förvisso några punkiga sprattelsquaredanssteg emellanåt, men mer än så skiljer sig inte uppträdandet från något annat medelålders i facket.

Saknar rätt hook i många av låtarna

Det visar sig att herr Ringenberg inte har världens bästa sångröst, något han delar med många andra musikaliska, än mer framgångsrika underhållare. Så det är inget egentligt problem. Men vad jag saknar är den rätta hooken i många av låtarna. Bra texter, konventionella melodislingor, that’s it.

Det som gör herr Ringenbergs framträdande riktigt kul, intressant och ytterst givande är faktiskt mellansnacket. Till skillnad från en småsur Dylan eller Morrison, tar mannen sig tid att förklara bakgrunden och meningen med i varendaste låt han kommer att framföra.

En bra afton med mycket mellansnack – och musik

Ibland, nej, inte bara ibland, oftast, blir mellansnacket längre än själva låten! Ringberg berättar om hur malmösonen Pontus Snibb dök upp och räddade låten White Lies och därmed indirekt Jason and the Scorchers fortsatta existens. Han berättar, historieintresserad som han förklarar sig vara, om mängder av missförhållanden som utspelats i den amerikanska historien, framförallt i södern, givetvis, från de utsattas perspektiv.

Han berättar om felaktigheter i den amerikanska historieskrivningen – ”vinnaren skriver historien”.

Han berättar, som sagt, om i stort sett varje musikstyckes tillkomst.
Och däremellan spelar han sin musik. Helt okej, det också!

Det blev en bra afton. Jag går kanske ut någon gång igen!

Skriven 2019-09-25