Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jag blir lika hänförd varje gång det dyker upp ett band som 2019 kan låta och skapa musik som om den vore gjord någon gång i slutet av 60-talet. Dessutom utan att det låter mossigt eller sunkigt. Med flöjt, vackra gitarriff och stämmor är det svårt att inte tycka om detta. Åtminstone om man som undertecknad snart lyssnat på progressiv musik i eoner…
Moody Blues och lagom dos folkmusik
Deras senaste platta, Spiritousa kom bara för någon månad sen och har snurrat flitigt hemma (okej på Spotify, men ändå). Så jag blev självklart glad att bandet Lykantropi kom till Malmöfestivalen. Två fullängdare har denna Värmländska sextett släppt ifall någon nu undrar.
Tänk er stänk av Moody Blues samt en lagom dos med folkmusik, skogsromantik, lite schyssta riff och tvärflöjt. Med en flöjtist/sångerska och en sångerska till kan man skapa många harmonier som bandet nyttjar väl.
Teman som växlar fram och tillbaka
Det är efterhängsna melodier som bara maler på. Live blir det dessutom ännu mer övertygande att de själva älskar det här stilen då de ser ut att komma direkt från nämnda decennium.
Vestigla från nya plattan har ett envist riff som snabbt fastnar. Låtarna har inte helt oväntat teman som växlar fram och tillbaka, och när man sedan tycker att de svävar ut helt är musiken plötsligt tillbaka till något man känner igen. Mary Jane även den från nya plattan skulle kunna ha blivit en hit 1969. Sällsamma Natt har svensk text, men det blir inte sämre för det.
Musik att brösta upp sig över
Skulle man klaga på något är att sextetten var tämligen återhållsam på scen och sångaren/leadgitarristen Martin Östlund verkade så blyg så man knappt hörde vad han sade mellan låtarna. Det var nästan så att han ursäktade sig, vilket var lite synd. För den här musiken ska man brösta upp sig till och vara stolt över.
Lykantropi betyder för övrigt förvandling från människa till varg och sen tillbaka till människa.
2019-08-14
