Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Medverkande: Richard Wieland som spöket Sir Simon de Canterville, Elin Eriksson som Virginia Otis, Simon Boström som Greve Cheshire. Övriga roller, körer och ensembler: 16 ungdomar och 20 barn. Orkester: 10 professionella musiker, under ledning av Thomas Blum
Premiär den 1 augusti 2019
Rysligt bra! Så kan man summera världspremiären av Oscar Wildes klassiker Spöket på Canterville i operaform! En världspremiär i Höör som är levande, rolig, rörande, innovativ och musikaliskt njutbar.
Slitsamt spökliv!
Hur ska man som spöke hålla uppe sin standard, efter 300 år av slitsamt spökande? Speciellt när den nya, yngre generationen av nyrika amerikaner inte alls har samma gamla respekt för tradition och gamla slottsspöken! Om detta handlar Oscar Wildes klassiker Spöket på Canterville.
Hur ska man som operahus hålla uppe sin standard, efter 300 år (eller mer) av slitsamt konstnärskap? Speciellt knepigt är det att locka in den nya, yngre generationen (som är uppväxt med underhållning dygnet runt) till teatern eller operahuset! Om detta handlar den moderna kulturutmaningen …
Gamla spöken! Gamla teatrar! Gamla operahus! Ta er till Höör! Och … Se och Lär! Det här gamla spöket är levande, härligt, humoristiskt, rörande, roligt, sorgligt och busigt kreativt!
Alla nyanser tas tillvara
Det här är en riktigt, riktigt bra uppsättning av Spöket på Canterville som tar tillvara alla nyanser av Oscar Wildes original – från skräckkomedin och alla slap-stick inslagen till patoset och den rörande försoningen – både i känsla och i ton!
Uppsättningen är full av energi och smarta lösningar och andas samma framtidsoptimism och “can-do-spirit” som de nyrika amerikanerna i dramat.
Allt är så professionellt och så smart gjort. Samtidigt är många i denna uppsättning “amatörer”. Alltså amatörer i ordets bästa bemärkelse. Amatör betyder från början någon som älskar något, och någon som älskar det hen gör väldigt mycket. Det här är en uppsättning gjord av folk och med folk som verkligen älskar vad de gör!
Tillsammans blir det en underbar harmoni.
Vänskap över alla gränser
Tord Nihlén har skrivit librettot, Thomas Blum har skrivit musiken. Den är härlig och lekfull och har ibland drag av gamla tiders ruggiga stumfilmer (något som får publiken att skratta!) och ibland av forna tiders peppiga reklam-jinglar (något som får publiken att skratta ännu mer!) men när de känslosamma duetterna kommer, då är det 100% seriös opera och många i publiken sitter med tårar i ögonen.
Många operor kretsar kring ett kärlekspar, huvudrollerna i Spöket på Canterville är snarare ett vänskapspar – ett 300 år gammalt och sorgset brittiskt spöke får hjälp av en ung, snäll, vacker och mycket levande amerikanska att gå vidare och finna ro. Det här är verkligen vänskap “över alla gränser”!
Men innan denna känslomässiga final så har vi i första akten fått se det stackars spöket Sir Simon de Canterville bli gruvligt trakasserat av alla de andra i den nyrika amerikanska familjen Otis, som inte alls har någon respekt vare sig för konventionen eller för det gamla slottsspöket.
Den amerikanska materialismen regerar
Storebror Washington tvättar bort spökets 300 år gamla blodfläck med Pinkertons Charmpion Stain Remover (och alla sjunger på reklam-melodin samtidigt!) och fadern erbjuder spöket fin amerikansk olja, The Rising Sun Lubricator, till de rasslande kedjorna, och modern kommer med nymodig amerikansk medicin mot spökets hosta … Men värst av alla är de busiga små tvillingarna Otis, som spelar spöket spratt efter spratt … Ända tills det stackars spöket är skrämd från vettet och inte känner för att spöka längre. Han har krossats av amerikanernas krassa materialism och kommersialism.
Tvillingarna Otis är klädda i moderna, lediga och coola kläder som står i bjärt kontrast till de kläder som barnen i bygden har på sig. De lokala barnen hade lätt kunnat få roller i Bullerbybarnen. Man förstår så väl de barnens förväntan när en ny amerikansk familj ska komma till bygden – tänka sig, äntligen något nytt att titta på och tala om!
Effektiv scenografi och vackra kostymer
De tre stora vuxna huvudrollerna sjungs av proffs, men många små vuxenroller och alla unga roller och alla barnroller görs av amatörer som har detta som sommarlovssysselsättning.
Visst sjunger de bra och dansar bra och agerar bra … Men viktigast av allt: man ser att de har riktigt kul tillsammans! Både innan, under och efter föreställningen! Det SKA ju vara kul med musik och dramatik och teater och opera!
Kostymerna är riktigt fina, scenografin är effektiv och effektfull, och man får snabbt fram vad man vill säga. Kostymerna säger direkt så mycket om de olika karaktärerna. Speciellt vacker är spökbaletten. Den scen där Spöket på Canterville, alias Sir Simon de Canterville, får möta alla de som han har gjort illa dels under sin livstid, dels under sin tid som spöke … Nu spökar de för honom, och det stackars spöket lider.
Kreativt med spöklik origami
Alla spöken har kreationer på sig som delvis är gjorda av origami-fyrkanter. Det kan symbolisera både tillvarons inrutade tomhet och det faktum att spökena aldrig behöver sätta sig ner (och krossa konstverken!). Eller så är det bara snyggt. Ett smart sätt att skapa sammanhållning bland alla spökena, som annars har så olika kreationer på sig. Sir Simons döda fru, Lady Eleanor de Canterville, har fått mest origami i sin stilfulla kreation – men så är hon ju också adelsdam! Klasskillnaderna syns på spökena!
Spöket på Canterville har ett optimistiskt och lyckligt slut. Andra akten är riktigt dramatisk med massor av skönsång och underbara duetter, främst mellan de båda proffsen Richard Wieland, som spelar spöket Sir Simon, och Elin Eriksson, som spelar den snälla Virginia.
Men den största behållningen är ändå alla körpartier där scenen fylls av ljud och liv och alla barn som har övat hela sommaren för att leverera bästa möjliga föreställning.
Bästa proffsuppbackningen!
Givetvis är barnen uppbackade av de bästa proffsen man kan ha – tio professionella musiker sitter i orkesterdiket, dirigerade av kompositören Thomas Blum. Tord Nihlén, eldsjälen bakom sommaroperan i Höör, är ju också ett proffs inom så många områden – allt från libretto och scenografi till dramatik och skådespeleri. Hans idé om att sätta upp blandade uppsättningar, där barn och unga skulle kunna lära av proffsen och uppleva operans underbara dramatiska värld, har burit rikligt med frukt. Det här är opera med barn – men inte anpassad eller fånigt förenklad för barn, det finns inget “barnsligt” med uppsättningen. Däremot lockar uppsättningarna alla möjliga åldrar, just eftersom det inte är tillrättalagt, och kvalitet regerar.
Slutet på Spöket på Canterville är så lyckligt så. Det enda som är sorgligt är att Spöket på Canterville inte går ut på turné – det här är en uppsättning som håller mycket hög klass och många, många människor utanför Höör med omnejd förtjänar en chans att uppleva denna ljuvliga och rysliga spökopera!
Skriven 2019-08-02