Censurproblem för klassisk gangsterfilm och ARGENTO

Klicka på bilden, för att se hela bilden

“Livsfarlig film” heter en usel film av Suzanne Osten, men under 1900-talet fanns det som bekant massor av filmer som klassades som livsfarliga för den svenska bio- och videopubliken. Dvd-aktuella just nu är en rejäl trave sådana filmer.

Först har Warner gjort en kulturgärning och släppt en rad av sina klassiska gangsterfilmer från 1930-talet. Det handlar om “Little Caesar” (1930), “Public enemy” (1931), “The petrified forest” (1936), “Angels with dirty faces” (1938) och “The roaring twenties” (1939). De två förstnämnda filmerna totalförbjöds i Sverige när de kom, och frisläpptes inte förrän 1976 respektive 1977 – de var alltså förbjudna i hela 46 år!

Nå, är de här filmerna lika tuffa som ryktet gör gällande? Ja och nej. Edward G Robinson har huvudrollen i “Little Caesar”, en film som mer eller mindre bygger på Al Capones liv. En gangsters uppgång och fall. Robinsons gangster är en riktigt osympatisk hårding utan känslor och filmen saknar humor helt och hållet. Speciellt våldsam är filmen inte, men tonen är hela tiden tuff. Tekniskt sett haltar det en del, vilket förtar effekten – det blir lite i mossigaste laget, men redan i “Public enemy”, med James Gagney i huvudrollen, dyker det upp överraskande kameraåkningar och annat som var ovanligt på den här tiden, då kamerorna var tunga och otympliga. En gangsters uppgång och fall igen, och filmen är mest känd för scenen där Gagney trycker upp en grapefrukt i Jean Harlows ansikte.

På den här tiden hade Humphrey Bogart ännu inte blivit en superstjärna. Han tillhörde Warners kontraktsskådisar och fick finna sig i att dyka upp i biroller – och i de övriga tre filmerna gör han just detta. I “The petrified forest” mot Leslie Howard, och i de två andra mot mot Gagney.

1934 blev filmcensuren hårdare i USA, och gangster- och skräckfilmer fick problem. Man fick inte längre visa alltför mycket våld, i synnerhet inte mot poliser, och man var tvungna att stoppa in en tydlig moral. “Angels with dirty faces” kunde ha blivit en präktig moralkaka, men tack vare den utomordentlige regissören Michael Curtiz, blev filmen en liten pärla, vars slut är oerhört starkt.

Bildkvalitén på filmerna varierar, men dvd-utgåvorna är exemplariska med nygjorda dokumentärer och en massa kortfilmer, tecknade filmer och nyhetsfilmer från åren då filmerna gjordes.

Jag har skrivit det flera gånger tidigare, men de två regissörer som fick mig att bli filmintresserad på riktigt, var Sergio Leone och filmcensurens fiende Dario Argento. Båda italienare, båda jobbade – och jobbar – med genrefilmer, båda esteter. Atlantic har nu släppt en väldigt tjusigt designad box innehållande nio Argentofilmer, och jag blir allt lite nostalgisk. Nu visade det sig att nio filmer är en sanning med modifikation. “An eye for horror” (2000) är en hyfsad dokumentär om Argento, och den sjövilda och tramsiga “The Wax Mask” (1997) är inte regisserad av Il Maestro. Argento är bara inblandad i storyn, medan specialeffektskillen Sergio Stivaletti har regisserat.

Boxens urval är kanske inte det bästa. Dario Argento har egentligen inte gjort en bra film sedan “Opera” 1987 (ej med i boxen), och därför är det trist att man stoppat med den trista “The Stendhal Syndrome” (1996) med dottern Asia Argento i huvudrollen, Ennio Morricones stämningsfulla musik kan inte rädda filmen, samt den riktigt ruttna “The Phantom of the Opera” (1998) med Julian Sands som fantomen. En gravt misslyckad film.

Däremot börjar det utmärkt med Argentos debut “The bird with the crystal plumage” (1970), en så kallad “giallo” – en italiensk form av thrillers – som tar fasta på de inslag genren kräver, med mordet som en av de sköna konsterna. En klassisk, stilbildande film, en av Argentos bästa. Hans andra film, “The Cat O Nine Tails” (1971) är betydligt svagare, men så här i efterhand känns den bättre än 90-talsfilmerna.

Och så följer Argentos magnum opus, “Suspiria” från 1977, med Jessica Harper som elev på en balettskola i Tyskland. På skolan huserar häxor och filmen är en orgie i vackra bilder, knalliga färger, fantastisk, högljudd musik av Goblin, och otroligt brutala mord. “Suspiria” är en av de stora skräckfilmerna.

Med “Tenebre” (1982) återvände Argento till giallon. En estetisk mordgåta, som alltid med kopplingar till konst och litteratur, men den här gången råare än tidigare. Mycket svarta handskar och blänkande knivar. Filmen innehåller ett av filmhistoriens mest utstuderade mord, som föregås av en väldigt lång kameråkning längs husfasader. Oscarbelönade Jennifer Connelly har huvudrollen i 1985 års “Phenomena”, som egentligen är alldeles för flängd och nog är början till Argentos fall. Skräck med mycket insekter, likmaskar och snaskiga mord, opassande kompade av hårdrock. Som helhet fungerar filmen inte, men den är kul som besynnerlig underhållning.

Tyvärr ingår inte Argentos absolut bästa film, “Deep Red” från 1975, vilket förstås är en stor miss. Och var är “Inferno” från 1980, uppföljaren till “Suspiria”?

skriven 2005-03-24

print

Våra samarbetspartners