Klicka på bilden, för att se hela bilden
1971 års mest framgångsrika, amerikanska independentfilm hade den långa och besynnerliga titeln “Sweet Sweetback’s Baad Asssss Song”. Det var en unik film på flera sätt, och framförallt var filmen den första som försökte skildra de svartas situation i USA på ett realistiskt sätt, efter att svarta i årtionden tvingats framstå som korkade, melon- och kycklingätande varelser. Regissör och manusförfattare var Melvin van Peebles, själv svart, och senare skrev han en bok om filmens tillkomst – en bok som år 2003 filmatiserades av sonen Mario van Peebles, som även spelar sin far i filmen.
Mario van Peebles slog igenom med dunder och brak med “New Jack City” 1991, men sedan dess har han mest figurerat i halvtaskiga b-filmer. Just nu är han, tillsammans med James Remar, till exempel aktuell i den sex år gamla, billiga och trista actionthrillern “Guardian” (Scanbox) – men häromdagen släppte Sandrew Metronome “Baddasssss!”, som filmen om Melvin heter.
Detta är en bra film. Förvisso har jag alltid gillat filmer om filminspelningar, och är man inte specialintresserad är det här kanske lite smalt – det är inte en rak underhållningsfilm som “Ed Wood” – men samtidigt handlar filmen om en viktig period inom amerikansk kulturhistoria. Melvin kämpar för att få göra sin film, men drabbas av motgång på motgång. Manuset, i vilket vita och framförallt poliser är de onda, anses vara för kontroversiellt, finansiärer drar sig ur, pengarna tar slut och Melvin själv bränner ut sig och håller på att bli blind.
Melvins far spelas av den svarte regissören Ossie Davis – medan Davis omnämns i dialogen! Unge Khleo Thomas spelar Melvins son, det vill säga Mario van Peebles. Det måste allt ha varit en aning schizofrent för Mario under inspelningen. Medan eftetexterna rullar, intervjuas de riktiga människorna som andra spelat i filmen.
Omedvetet skapade Melvin van Peebles den filmgenre som kallas blaxploitation, och som snart kom att ta en annan riktning än Melvin tänkt sig. Tack vare “Sweetbacks” framgångar, började Hollywood spruta ur sig oftast billiga och slarviga actionfilmer riktade till en svart publik, och ofta var regissören vit, som Jack Hill, mannen bakom de kanske bästa filmerna i genren; “Coffy” och “Foxy Brown”. Mest känd är dock “Shaft”. De här filmerna har nästan alltid fantastiska soundtracks, men egentligen är de intressantare som fenomen än att titta på. Efter några år förvandlades filmerna till parodier på sig själva, och genren dog ut.
“Baddasssss!” är kanske lite väl övertydlig emellanåt, med inklippta bilder på Martin Luther King och inre monologer om förtryck, men det är lätt att bortse från. Mario van Peebles ska även ha en eloge för att filmen är så pass vågad som det är, med mycket sex och grov jargong. Den svenska översättaren verkar ha dragit öronen åt sig, eftersom den svenska texten är betydligt mjäkigare. Om den homosexuelle filmproducenten ser bekant ut, beror det på att han spelas av Adam West – Läderlappen i tv-serien från 1960-talet!
Att tecknad film inte alltid behöver vara för barn känner förhoppningsvis de flesta till vid det här laget. Detta gäller i synnerhet den japanska “Eldflugornas grav” (AudVid), som av många filmkritiker räknas till de bästa filmer om krig som har gjorts. Ordet “krigsfilm” är i det här fallet missvisande; det handlar inte om stridande soldater, utan om vad krig för med sig.
Isao Takahatas klassiska vackra och sorgliga film från 1988 handlar om en fjortonårig pojke och hans fyraåriga syster, som efter en bombraid under andra världskriget blir föräldralösa. De vandrar runt på landsbygden och försöker överleva bäst de kan, vilket inte är det lättaste. Det är inte bara nya amerikanska bombraider som hotar, det uppstår även konflikter med de vuxna. Filmen öppnar med att den unge huvudpersonen hittas död, innan hans historia berättas – så detta är allt annat än en munter historia.
Animationstekniskt är det fantastiskt. Stilen är väldigt realistisk och saknar flera av de detaljer som annars brukar utmärka animé, som enorma ögon och överdrivna ansiktsuttryck. Rörelserna är mjuka och figurerna rör sig som riktiga människor på ett imponerande sätt. De målade bakgrunderna är stämningsfulla och bidrar till filmens lågmälda, poetiska helhetsintryck. “Eldflugornas grav” skulle mycket väl ha kunnat göras som en spelfilm, men den fungerar minst lika bra, om inte bättre, animerad. Någon barnfilm är det här inte, många scener är otäcka och handlingen – kriget sett ur barns perspektiv – riktar sig till en äldre publik.
Som grädde på moset har denna dubbeldiscutgåva försetts med väldigt mycket extramaterial, med intervjuer, dokumentärer och mycket, mycket annat. Det här är inte en film bara för de som gillar animerad film, utan en för alla som tycker om Film med stort F!
skriven 2006-02-10
