Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Lars Klevberg
Skådespelare: Kathryn Prescott, Tyler Young, Samantha Logan, Keenan Tracy, Pricilla Quintana
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-07-19
För några veckor sedan gick Child´s Play, det vill säga nyinspelningen av Den onda dockan, upp på bio. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades – och till på köpet var jag bortrest. Nu verkar filmen dessutom redan ha försvunnit från biograferna.
Redan nu kommer det en ny skräckfilm av Lars Klevberg, norrmannen som regisserade Child´s Play. Dock har han inte hunnit göra två filmer på väldigt kort tid. Polaroid skulle ha haft biopremiär redan sommaren 2017, men filmen lades på hyllan på grund av Harvey Weinsteinskandalen. Weinsteins bolag var inblandat i filmen.
Ett bättre namn på Polaroid vore “Déjà vu”. Det här känns verkligen som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare, och jag kollade förstås om det är en nyinspelning av något jag sett. Så är inte fallet, filmen bygger på en kortfilm Klevberg gjorde 2015. Men detta är en film av samma typ som The Ring och Shutter med flera filmer; den handlar om ett besatt föremål vars ondska sätter igång en kedjereaktion, och här finns inga som helst överraskningar. Polaroid är vansinnigt ointressant.
Kathryn Prescott spelar den lite utstötta Bird – ett passande namn, eftersom den späda Prescott onekligen ser ut som en liten fågel. Bird är fotointresserad och hennes mor har en antikaffär. En dag kommer det in en polaroidkamera från sjuttiotalet. Bird börjar använda den – men den är, förstås, besatt. På bilderna hon tar av sina vänner dyker det upp en skuggfigur, och snart mördas vännerna en i taget. Skuggfiguren förflyttar sig från foto till foto. Om man försöker förstöra ett foto, skadas de som är på bilden i verkligheten. Bird och hennes kompisar, vars antal raskt reduceras, försöker komma på varför kameran är besatt, och hur de ska kunna stoppa ondskan.
Polaroid innehåller en del riktigt fåniga repliker, och handlingen är lite väl ologisk, även om logik aldrig varit genrens styrka. Mitch Pileggi spelar sheriff, Grace Zabriskie från Twin Peaks har en liten roll som otäck tant, och dessa två skänker viss klass. Polaroid är egentligen inte sämre än många andra liknande skräckfilmer, men den är totalt likgiltig, och jag förstår inte vad den ska upp på bio och göra.
Visst hoppade jag till i biofåtöljen några gånger – men det berodde inte på att filmen är särskilt skrämmande, utan på att det är svårt att inte hoppa till när det fläskas på med jump scares; när någonting far mot kameran och musiken plötsligt brölar till.
Ett plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 28 minuter. Den är alltså en hel timme kortare än Midsommar! Ari Aster borde ta lärdom av detta.
Skriven 2019-07-16
