Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Ari Aster
I rollerna: Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Liv Mjönes, Julia Ragnarsson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-07-10
Den minnesgode skräckfilmsfantasten kommer säkert osökt att komma att tänka på den engelska skräckisen The Wicker Man (Dödlig skörd) från 1973 ganska tidigt i handlingen på Ari Asters (Hereditary) nya rysare. The Wicker Man var en av de ganska få filmer Britt Ekland kan skryta för sina barnbarn att ha varit med i och räknas som en kultrulle i genren i dag.
I en liten by på Scottland ägnar sig befolkningen bakom ett flummigt och flower power-aktigt yttre åt mörka ritualer och avgudadyrkan med mörka demoner i botten.
Det må vara hur som helst med om Ari Aster har sett The Wicker Man men temat har han onekligen förvaltat väl även om historien har sina formsvackor. Nu befinner vi oss inte i Scottland men väl i Hälsingland i Sverige dit en skara amerikanska collegeungdomar kommer för att fira midsommar i midnattssolens förlovade land. Inledningsvis har vi fått i korta drag fått veta att Dani (Florence Pugh) befinner sig i ett djupt trauma efter föräldrarnas död och pojkvännen Christians (Jack Raynor) iögonfallande ointresse. Nu reser de alltså till Sverige med förhoppningar om den svenska synden men hamnar istället på ett till synes flummigt kollektiv som verkar nästan som en kvarleva från sextio- och sjuttiotalet.
Ytligt sett är den vitklädda sekten i sitt rituella midsommarfirande roande för de amerikanska ungdomarna men när de bevittnar två spektakulära självmord förstår de att de bokstavligt talat tagit fan i båten. Temat är som sagt inte förbrukat utan ger genren – precis som ovan nämnda The Wicker Man – en välbehövlig knuff framåt. Just att använda den svenska sommaren och midsommarfirandet som en ram runt den mardrömslika intrigen är ett intressant och träffsäkert grepp som fungerar minst lika bra som att låsa in ungdomarna i en gammal kåk med gengångare och demoner.
Det ligger heller inte filmen till last att man ibland spränger in djupsinnigheter om till exempel åldrandets vedermödor och elitens rätt att styra och ställa över de som inte vill eller kan leva upp till ställda krav. Dessa faktorer hjälper istället till att förstärka den absurda känslan av att vi befinner oss i djävulens trädgård. Att resa ragg mot filmers längd börjar nu bli mer regel än undantag och Midsommar hade mycket väl kunnat klara sig utan den sista halvtimmen.
Skriven 2019-07-08
