SWEDEN ROCK 2019, dag 4 (lördagen den 8 juni) med bland andra BEAST IN BLACK, STYX, GREEN JELLY, HAMMERFALL OCH RAINBOW

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Lördag. Avlutningsdag och dags för ett Rainbow vars namn i denna färska reinkarnation verkligen utgör ett exempel på falsk varudeklaration. Förvisso är Ritchie Blackmore alltjämt en den av bandet – fattas bara annat – men resten av bemanningen är som bekant bara nogsamt ihoprafsad utanför precis alla laguppställningar från då det begav sig som passerat revy genom åren. Synd, tråkigt och närmast uselt, tycker åtminstone jag eftersom större delen av herrarna från denna tid faktiskt både lever och har hälsan.

Lät bra från pressparkeringen

Lever, har hälsan och mer därtill gör även Danko Jones. Den kanadensiska trion döpt efter sin frontman har ett rykte om sig att alltid bjuda på ett energiskt framträdande, och giget mitt i lunchtid på största scenen var förmodligen inget undantag. Jag säger förmodligen eftersom orken att gå upp i tid för att hinna skåda herrarna tröt efter nattarbete. Således blir det inget omdöme om de goda Joneskumpanerna den här gången, men så mycket kan väl sägas som att de i alla fall lät bra från pressparkeringen.

Beast in Black satte standarden

Från punkig hårdrock till melodiös metal är steget rätt långt, men energinivån hos Beast in Black överträffade hur som helst det mesta denna festival. Dessa tralliga finnar är nämligen bland det roligaste man kan skåda i metalväg för tillfället. Vilket knappast tedde sig överraskande i min bok. I egenskap av förband till Nightwish i höstas levererade bandet en imponerande stark show i samband med nedslaget i Köpenhamn. Tala om knockande introduktion. Kvintetten satte standarden för något som Tuomas Holopainens manskap hade att förhålla sig å det allvarligaste efteråt.

Jätteskutt och ohämmad spelglädje

Förväntningarna var alltså högt ställda inför denna tidiga eftermiddagsspelning, och tala om att godset levererades. Tonen sattes direkt när resursstarke sångaren Yannis Papadopoulos tog ett jätteskutt fram till scenkanten och drog igång öppningslåten Cry Out for a Hero, hämtad från färska albumet From Hell With Love. Adrenalinkicken var lika omedelbar som den efterhängsna syntslingan i introt, och varudeklarationen var tydlig. Det här skulle bli ett gig där den ohämmade spelglädjen flödade ut från scenen lika tydligt som varenda catchy refräng.

Glödande hitkänsla och präktigt metalanthem

För Beast in Black är popmelodier i metalkostym liksom en hederssak. Precis som avgrundsdjupa falsettvrål, klassiska hårdrocksposer och lyrik om extrema känslor, bestar, hjältemod, himmel och helvete och annat som gör (metal)livet värt att leva.

Sedan borde förstås vilket popband som helst rimligen bli gröna av avund med tanke på alla dessa klatchiga melodier. Hitkänslan formligen glödde där på Sweden Stage när saker som Eternal Fire, den galopperande Crazy, Mad, Insane och Sweet True Lies avverkades. Samt förstås Blind and Frozen, detta präktiga metalanthem som fullständigt personifierar vad Beast in Black står för och handlar om. Det här bandet bär sina ideal utanpå skinnet, och är fullständigt seriösa. För att inte tala om synnerligen underhållande. Timmen i deras sällskap var över på ett kick, och det roliga är att folket på scen verkade ha lika roligt som publiken nedanför scenen.

Superproffsigt med Styx

Roligt såg det även ut som om gubbsen i Styx hade. Detta var tredje gången för Chicagobandet på Sweden Rock, och möjligen deras bästa gig hittills. Vilket nästan känns lite osannolikt att konstatera med tanke på att alla inblandade i dagens läge måste betraktas som gubbar hur man än väljer att se det. Men det här är alltså en combo som alltid levererar oavsett vilket, och detta gig utgjorde alltså inget undantag. Gitarristen och sångaren Tommy Shaw i par med sin gitarrkumpan James Young run a tight ship, som det heter på utrikiska.

Superproffsigt, gediget och självklart avslappnat är de ord som ligger närmast till hands för att beskriva den show man bjöds på, och här förtjänar flyhänte klaviaturspelaren Lawrence Gowan ett särskilt omnämnande. Denne sprallige herre fungerade nämligen inte bara som ett utmärkt sångarsubstitut för den sedan länge avhoppade vokalisten Dennis DeYoung i flera av de mer teatraliska numrena, typ The Grand Illusion, Lady och Come Sail Away, han påminde en också om det smått påfågelaktiga showmannaship han är i besittning av.

Åldrande frontman med rösten i behåll

Tommy Shaw å sin sida var som alltid den stabile rockern som glänste i upptempolåtarna. Självklara favoriter som Blue Collar Man, Rockin’ the Paradise och Fooling Yourself föll givetvis på hans lott, och här måste jag också säga att det här är ännu en åldrande frontman i classic rock-facket som har rösten i behåll. Så hatten av för Shaw, och för bandet som helhet, som fortsätter övertyga efter alla dessa – snart femtio – år.

Det börjar nästan bli tjatigt att säga det, men hatten av även för Saxon som alltid gör ett gott arbete. Den här gången skådade jag inte Biff och gänget mer än som hastigast i Crusader, och något nummer till, men inget tydde på att de inte levde upp till sitt goda rykte även vid detta tillfälle.

Green Jellÿ – det roligaste sedan Steel Panther

Det ska låta vara osagt om Green Jellÿ har något gott rykte att bevara, men i så fall handlar det nog mest om att skämtnivån bör hållas över både trams- och provokationsnivån för vad den överspände kan acceptera. Det roligaste sedan Steel Panthers första vända på festivalen verkade de närvarande som övervarade hela spektaklet tycka.

Men det här var ändå något helt annat, bör tilläggas. För där Los Angeles-bandet mest ägnar sig åt att parodiera åttiotalets hårfagra metalexcesser lutar Green Jellÿ sig uppenbarligen mer åt rockvarité med fåneri och diverse drifter med popkulturella fenomen i mixen.

Uppsluppen moshpit

Uppdraget på scen stavades i sin tur upptåg i parti och minut. När föreställningen nått sitt klimax hade det färgglada gänget på scen utklädda till sådant som Elvis, spandexrockare och någon form av mustaschprydd Conanfigur bland annat fått publiken att skapa en uppsluppen moshpit, ta av sig på överkroppen och svinga runt sin persedel över huvudet på kommando och sjunga Happy Birhday med tillägget Fuck You till en av medlemmarnas lille son. Ja, ni förstår grejen. Det här var inget ordinärt Sweden Rockframträdande på något sätt.

HammerFall och den höga lägstanivån

Desto mer traditionellt var som sig bör HammerFalls återkomst till Sweden Rock. Men det hela utgjorde definitivt en påminnelse om vilken gedigen, väl sammanhållen combo göteborgarna blivit med åren. Hantverket var oklanderligt, alla detaljer satt och de små finesserna i arrangemangen fick helheten att glänsa lite extra.

Allt detta tål att påpekas, för jag tror att bandet vant sin publik vid en hög lägsta nivå så till den grad att många egentligen inte tänker på det längre. Sedan påmindes man icke att förglömma rätt omgående om vilken tämligen imponerande sångkatalog det här bandet har vid det här laget. Från inledande typiska upptempoöppningen Legion via eposet i marschtakt, Renegade vidare till softa Blood Bound – herrarnas version av Europe? – och hyfsat storslagna The Sacred Vow serverades man både bredden och variationen ur repertoaren.

Dessutom har Joacim Cans blivit en slimmare, fräschare frontman, som orkar äga scenen på ett aktivare och bättre sätt sedan han anammat en hälsosammare livsstil för ett mindre antal år sedan. Det är i alla fall vad han själv påstår, och att döma av detta energiska framträdande är jag benägen att tro honom.

Inget frikort för falsk varudeklaration

Energisk är å andra sidan det sista ord jag tänker på när Ritchie Blackmores scenutspel kommer på tal. Men å andra sidan; mannen har väl aldrig varit någon publikfriande gitarrhjälte, och idag måste han väl ändå få frikort i detta avseende. Han har trots allt hunnit bli sjuttiofyra.

Däremot ges inget frikort för den falska varudeklarationen. Visst bandet där på scen var definitivt Ritchie Blackmores, men något Rainbow var det här sannerligen inte, snarare ett proffsigt kompband med kunskapen och förmågan, men utan den personlighet och magi som ett All Star Rainbow hade kunnat förmedla.

Allt ljus på mig

Därför skulle man kunna hävda att Blackmore levt efter gamle svenske filmstjärnan Edvard Perssons devis Allt ljus på mig när han bestämde sig för att nobba alla sina gamla bandkumpaner. Problemet med det är bara just att gitarrgurun är noll showare. Han är dock inte lika trist som surgubben Dylan. För om man verkligen studerade honom i närbild på storbildsskärmarna var det uppenbart att han verkligen var helt inne i sin egen musikvärld, vilket åtminstone var lite fascinerande.

Showstopper i bokstavlig bemärkelse

Men med allt detta sagt, när allt kommer omkring fick man sig trots allt till livs ett vitalt stycke hårdrocksklassiker i goda versioner. Visst, det var svårt att släppa frågan i sitt inre om vad som kunde blivit med det där All Starbandet, men för den sakens skull går knappast att avfärda gänget där på scen.

Visserligen kändes en klassiker som Since You’ve Been Gone både rumphuggen och pliktskyldig medan soloorigerna i instrumentala Difficult to Cure mest tedde sig som en showstopper i bokstavlig bemärkelse. Då blev det minsann både bassolo, jazzigt jam och vår egen Jens Johansson på hyfsat lång soloutflykt på keyboarden.

Bäst var vägen mot klimax då såväl All Night Long och Long Live Rock ‘n’ Roll som Burn och Smoke on the Water avverkades. En smått oslagbar kvartett sjuttiotalsklassiker förstås, och sångarfyndet Ronnie Romero visade här onekligen vilken röstkapacitet han har.

Ojämnt med en del tydliga höjdpunkter

Summa summarum talar vi knappast i termerna fantastisk konsert. Verkligen inte, och jag har förklarat varför här ovan. Men det är bara löjligt att som till exempel Aftonbladets ungdomliga recensent ta till stora köttyxan. Hon liksom många andra kollegor är rent allmänt alldeles för glada för att tycka svepande och generaliserande istället för att vara nyanserade. Sanningen i det här fallet är förvisso att ord som minnesvärt och gediget fullt ut knappast går att använda. Däremot vore väl ojämnt med en del tydliga höjdpunkter, inte sällan ljummet och smått opersonligt ett antal passande adjektiv att ta till. Men sansade omdömen ger som bekant sällan säljande rubriker när domen ska delas ut.

[Visa miniatyrer]

Foto: Michael Lindström

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (torsdagen den 5 juni)
Dag 2 (torsdagen den 6 juni)
Dag 3 (fredagen den 7 juni)

Skriven 2019-06-10

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners