SWEDEN ROCK 2019, dag 3 (fredagen den 7 juni) med bland andra THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, EASY ACTION, ZZ TOP, DISTURBED och KISS

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Säg vad kan man väl önska sig mer än positivt glittrig AOR med discotouch en tidig solig dag på Sweden Rock? Ja, inte vet jag. Men först ut efter det helkvinnliga bandet med det olycksaliga namnet Burning Witches var The Nightflight Orchestra på Sweden Stage, och då talar vi som bekant om en slickat sofistikerad inramning med feta keyboards och stora melodier som givna ingredienser. Vilket kan tyckas förvånande med tanke på att laguppställningen innefattar folk från hårdslående akter som Arch Enemy och Soilwork.

Ett sofistikerat glädjepiller

Bandet är redan inne på fjärde (album)varvet vid det här laget, och det går knappast att komma ifrån att de gått från klarhet till klarhet oavbrutet ända sedan starten 2009. Detta var dock min första konsert med sextetten – som på scen är förstärkta av två kurviga körkvinnor iförda vit dräkt och kokett pillerhatt, men det lär inte bli min sista om det går som önskat. Den halva gig som skådades framstod nämligen som ett enda långt sofistikerat glädjepiller där varenda låt lät som en hit.

För egen del fastnade jag framförallt för Light Up the Sky, den lite tuffare This Time och klädsamt melankoliska Lovers in the Rain, men det fanns även annat att glädjas åt, och då inte minst dansanta West Ruth Ave, vilken föranledde ett uppspelt danstågande ute i publikhavet. Utan tvekan ännu ett utropstecken på årets festival. The Night Flight Orchestra gör AOR-grejen med respekt på sitt sätt, och betonar såväl det sofistikerade som det inte sällan discodansanta, och resultatet har blivit hur bra och charmigt som helst.

Magnums borttappade röst

Strax efter på stora scenen gjorde Magnum festivalen den äran igen. Ett alltid välkommet inslag, får man säga. Britterna utgör alltjämt ett lika trevligt som pålitligt inslag. Samtidigt går det inte att komma ifrån att man åstadkommit en rad gedigna skivor alltsedan sedan parhästarna Tony Clarkin och Bob Catley efter att haft bandet liggande på is under en kortare period på nittiotalet.

Synd bara att den sistnämndes röst tappat så mycket kraft på senare år. De senaste gångerna både med bandkompisarna och Tobias Sammets Avantasia-projekt har gett anledning till oro, och den blev dessvärre bekräftad med besked igår. Så här ansträngd och kraxig har sångaren aldrig låtit tidigare. Åldern har sorgligt nog tagit ut sin rätt, och det med besked.

Tommy Nilsson – en av landets bästa rockröster

Lyckligtvis kan man inte säga det samma om Tommy Nilsson. Hans vokala resurser tedde sig både imponerande och intakta i samband med tidigare så hårfagra Easy Actions tillfälliga(?) comeback på Rock Stage. Nilsson sade sig för övrigt lite skamset aldrig ha varit på Sweden Rock förr, vilket är både synd och märkligt. Det är ju trots allt en av landets bästa rockröster vi pratar om.

Samtidigt är det å andra sidan tämligen väldokumenterat att han efter Easy Action-äventyret på åttiotalet sysslat med allt annat än rock. Han öppnade dörren för annat, så att säga. Mycket riktigt dominerade länge också softa saker som Love Reaction och powerballaden You Can Teach Me How to Love Again dagens låtlista.

Gediget och underhållande mys

Vid närmare eftertanke passerade Marcellos närvaro i konsekvensens namn länge tämligen obemärkt. Det var först när han lade ett kaloririkt inpass i Along for the Ride och följde upp direkt med en längre trudelutt av Amazing Grace halvvägs in i giget som den gamle Europe-medlemmen vaknade till liv på allvar.

Om något framstod Easy Actions medverkan som årets Heavy Load. För precis som det norrländska metalbandets comeback förra året kittlade det säkert nostalginerven hos många att få se Nilsson, Marcello, Treats Nalle Påhlsson och resten av gänget på samma scen igen efter alla dessa år. Sedan framstod det hela faktiskt också som både gediget och underhållande på ett närmast mysigt sätt också. Med detta sagt kanske showen då heller inte rockade så hårt som man skulle kunna tro på förhand. Så lika ösigt som i glammiga Round Round Round och hyllningen till självtillfredsställelsens hand i Rosie blev det nämligen sällan.

Bäst om lämnar seg rotblues därhän

Easy Action må inte vara några duvungar, men herrarna i ZZ Top är förmodligen årets åldermän. Bandet fyller femtio i år, så jag tar ödmjukt av mig den imaginära hatten för deras långlivade gärning. Inte minst för att de alltjämt kan leverera sitt gods med klass även om spänningsmomentet förvisso är på absolut nollnivå.

Fast det fanns förstås en del farhågor om att trion skulle snöa in på tunggungigt blusältande som vid förra festivalbesöket. Missförstå mig inte nu. Jag är inte ute efter att skäggen ska ignorera sitt arv, men ett gig då i stort sett hela setlistan består av seg rotblues är inte min idé om en god show. Men visst, gubbar, kör på med boogieorienterad rockblues á la I’m Bad, I’m Nationwide och covern på Sam and Daves I Thank You, men lämna Robert Johnson-tendenserna kvar vid den där ödsliga vägkorsningen där dealen med djävulen gjordes. Eller hur det nu var.

Förvaltade rötterna och bejakade syntperionden

Vad jag försöker säga är att Texasgubbsen bjöd på en klart godkänd föreställning med tillhörande liten guldstjärna denna tredje festivaldag. Inte nog med att Billy Gibbons både log och sade Tusen tack vid något tillfälle, trion som helhet avverkade en välavvägd låtlista som både förvaltade rötterna och bejakade den hittiga synthperioden i skarven mellan åttio- och nittiotal också. Med andra ord; om det här var sista spelningen på svensk mark lämnade de oss med stoltheten och värdigheten i behåll. Trots Billy Gibbons sviktande röst.

Att lämna in med en enorm smäll

I fallet Kiss handlar det emellertid inte om något om om huruvida det är slut. Visst, vi har har varit med om nedläggningshot förr, men nu lär det verkligen vara devisen the end of the road som gäller på allvar för sminkrockarna. Så med tanke på detta fanns det naturligtvis inget annat sätt att avsluta livekarriären på än att lämna in med en en enorm smäll. Inget annat alternativ har liksom någonsin funnits för ett band som aldrig sett talesättet mindre är mer som något realistiskt.

Således stod det skrivet i (rock)stjärnorna redan från första stund att menyn denna sena kväll skulle innehålla extra allt. Således bjöds man också mycket riktigt på såväl bombsmällar, eld och nyårsfyrverkeri redan i öppningsnumret Detroit Rock City och den mesta värstingsvarianten av laserstrålar jag någonsin skådat i efterföljande Shout It Out Loud.

Bidraget till diskosvängen, söt ballad och odödligt partyanthem

Gamla tricks som Gene Simmons blodspottande i domedagsaktiga God of Thunder och Paul Stanleys linbaneåkande ut i publiken i samband med Love Gun fanns givetvis också med i mixen. Ganska exakt där och då när Tommy Thayer drog igång det välbekanta riffintrot till sistnämnda sång inleddes också showens slutkapitel. Som på ett radband följde i tur och ordning kvartettens bidrag till sjuttiotalets diskosväng, I Was Made for Loving You, Black Diamond, söta balladen Beth med trummisen Eric Singer vid flygeln, skamlöst hittiga hårmetalldängan Crazy Crazy Nights och som grädde på moset, Rock and Roll All Nite, denna bandsignatur och partyanthem av det odödliga slaget.

I samband med detta mäktiga klimax plockade man fram hela effektartilleriet vad gäller utanpåverk. Det bjöds på fyrverkeriet, gigantiska konfettiregn, rök, ballonger i jätteformat, girlangregn, eldflammor och mer fyrverkerier. Mycket mer fyrverkerier. Jag har inte sett så mycket pyroteknik gå upp i rök sedan – tja – vilken nyårsafton som helst, och det kändes så rätt så rätt. Det här var ju trots allt frågan oom ett farväl. Det skulle både höras och synas att det var sista gången. Så det här var en nödvändighet. Ett måste.

Paul Stanley – publikdomptör som sjöng märkbart bättre

Mitt i all denna festliga inramning hittade vi den ständigt lika entusiastiske publikdomptören och lekledaren Paul Stanley. Han som kallar oss alla för people, och fortfarande gör sitt bästa för att vi alla ska känna oss delaktiga i gruppens kaloristinna over the top-show. Och på tal om just frontmannen, så tål det att påpekas att han sjöng bättre än på hyfsat länge, och definitivt bättre än senast jag skådade honom. Så skönt att han fixade biffen var min första tanke. För någon som alltid velat bidraga till att leverera en proffsig helhet hade det varit en plåga att lämna in med en halvmesyr till rockens evighet och fansen som alltid varit där och stöttat.

Vad gäller låtlistan, så dominerades den precis som förväntat av sjuttiotalsrepertoaren. Men så har det liksom alltid varit, så det var liksom väl sent att ändra på det nu. Det vore knappast vare sig läge eller lämpligt. Förutsägbart? Absolut, men några sällan spelade ess från andra tidsepoker, som Heaven´s on Fire, tidigare nämnda Crazy Crazy Nights och kvällens nyaste – den är tjugoen år gammal – sång, den lite underskattade Psycho Circus fick man sig i alla fall till livs, vilket jag är den förste att applådera.

De fyra gav ett rockminne, modell larger than life

Och applåderar gör jag också åt hela detta häftiga rockspektakel. Det har ju så här alla ville det skulle sluta. Med flaggan i topp. Det blivit dags att tacka Paul, Gene Simmons, Eric Singer och Tommy Thayer för allt. Sedan man kanske borde sända en tacksamhetens tanke till Ace Frehley och Peter Criss också för tidernas begynnelse, men kvällen tillhörde de fyra på scen, ingen annan. Det var denna sista reinkarnation av bandet som gav oss alla ett avslutande rockminne modell sedvanlig larger than Life innan de nu vandrar in det skymningsland där Kissworld lever och frodas även efter musiken tystnat.

Vinnande formel och utveckling

Fast lever och frodas i vanlig bemärkelse är något Disturbed kommer att göra i mången år till om de sköter sina kort rätt. Chicagobandet har egentligen aldrig tappat fart i karriären sedan releasen av debutalbumet The Sickness 2000, och det är verkligen inte utan anledning. Kvartetten har hittat en vinnande formel där tyngd och svettig intensitet kombineras med tydliga melodier, nyans och på det hela taget en utmejslad personlighet inom den moderna metalrörelsen.

Sedan har som bekant inte minst senaste verket Evolution inneburit en viss utveckling. En evolution, som inneburit utforskande av ett mindre aggressivt uttryck. I mina ögon har detta fungerat väl. Inte minsta har det gett mer variation åt helheten, och möjlighet för sångaren och alfahannen David Draiman att ge sin stora uttrycksfulla röst nya utmaningar.

Knytnävshöttande och mjuk sida hos Disturbed

Fast ingen ska för den sakens skull gå och tro att Disturbed har gått och tappat fokus på det hårda. Redan med inledande Are You Ready sattes foten ner i detta avseende, och sedan fortsatte det inte sällan på samma linje under den nittio minuter långa spelningen med sådant som knytnäsvhöttande 10.000 Fists, Indestructible och Down With the Sickness.

Vacker och känslospäckad

Men som sagt; det finns en mjuk sida hos bandet nu också, något A Reason to Fight och Holding on to Memories – den fina hyllningen till fallna vänner som Chester Benington och Chris Cornell – utgjorde talande exempel på. Ja, och på denna sida spektrat finns förstås covern på The Sound of SIlence också. Mot slutet satte sig Draiman och bandet på pallar, och avverkade en som sig bör pampig och opluggad version med violiner och pukor i mixen, och det hela tedde sig naturligtvis precis så mäktigt, storslaget, vackert och känslospäcket som det skulle. Magiskt är ett i dagens läge lika slitet som irriterande adjektiv, men för en gångs skull använder jag det i det här fallet.

Artigt och ödmjukt

Innan amerikanerna lämnade scenen bugade och bockade de allihopa fint och tackade alla fantastiska band på festivalen. Det var artigt och ödmjukt tycker jag. En fin gest. Så då skickar jag en passning tillbaka till Draiman och gänget, och hoppas de inte tar lika lång tid på sig till nästa Sweden Rockbesök som det här.

[Visa miniatyrer]

Foto: Michael Lindström

Setlist

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 5 juni)
Dag 2 (torsdagen den 6 juni)
Dag 4 (lördagen den 8 juni)

Skriven 2019-06-08

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners