Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Dexter Fletcher
I rollerna: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-05-29
Det finns ett antal olika sätt att ta sig an ett livsöde för en känd personlighet på film. Den vanligaste är att berätta en rak historia från A till B á la fjolårets gedigna, men traditionella Bohemian Rhapsody och Netflix drogpartajrusiga The Dirt. Ett annat sätt är att sikta in sig på en kortare period eller episod, typ välförtjänt rosade Helan och Halvan och ett tredje är att ta den konstnärliga arty farty-vägen, något man gjorde med känsla alldeles nyligen i Oscarsnominerade Vincent van Gogh – vid evighetens port.
Ja, också kan man försöka skruva till det, och blanda upp dramatiken med show- och sångnummer. Som i Rocketman. Ett inte alldeles lätt företag, men om man nu tar sig an en så extravagant scenpersonlighet som just Elton John kan det gå för sig. Särskilt om man som här fokuserar på hans sjuttiotal, då de galna kostymvalen till slut sånär riskerade att överskugga musiken.
Öppningen då Taron Egertons Elton John i en drömlik sekvens skrider in i djävulskostym med horn och allt mitt i en fullt normal terapisession på rehab med ett antal andra missbrukare sätter tonen. Trotsigt börjar han berätta om sitt tidiga liv, inklusive den kärlekslösa uppväxten med en strikt pappa och en uttråkad mor, som av allt att döma helst hade velat vara någon annanstans än fast i hemmet med sin lille gosse. Musiken och pianot fanns där dock tidigt som tröst för lille Elton, och hans mormor fungerade som ett uppmuntrande ljus i det känslolösa mörkret.
I övrigt får man enligt den oskrivna handboken för rockens biopicrekommendationer följa uppgången och det givna fallet innan insikten och de positiva avrundande orden i eftertexterna. Samtidigt måste jag säga att är det något Rocketman inte är så är det överslätande. Enligt Eltons egen önskan håller regissören Dexter Fletcher inte tillbaka. För konsumtionen av sprit, kokain och köphysterin spirar nämligen i denna skildring av ännu en rockstjärna som höll på att gå under när det blev för mycket av det goda.
Förvandlingen från storögd popaspirant till arsel i Kalle Anka-kostym, glittrig basebollutstyrsel med mera gick snabbt, och den varade länge. Varför? Enligt egen utsago i filmen för att han glömde sluta. Det framgår rätt tydligt att urspårningen berodde på den deppiga uppväxten och en homosexualitet som han kände sig nödgad att dölja, men vare sig det ena eller andra används som ursäkt eller i överslätande syfte.
Fast med detta sagt: ingen ska förledas att tro att det här är någon slags närstudie i elände. Däremot är det en färgsprakande, överraskande frispråkig, musikaliskt upplyftande och tidvis rörande skapelse om en av våra största artister genom tiderna. Sedan är det sympatiskt att Johns textförfattare och livslånge bundsförvant Bernie Taupin får så pass mycket utrymme. Utan Taupin, hade det inte blivit någon Sir Elton, om nu sanningen ska fram, och i Jamie Bells lågmält sympatiska rolltolkning blir han det välbehövliga vettet och samvetet till Taron Egertons hämningslöse titelfigur.
Skriven 2019-05-27
