Musikaliska trendtabun är till för att brytas

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är kris i det svenska soullandskapet, påstås det. Varför det, undrar kanske vän av ordning. Jo, saken är den att våra etablerade artister, däribland Titiyo och Stephen Simmonds inte har lust gräva vidare i den svarta musikskatten, och följa med i trendhysterin. Attitydstinn rap eller svävande r & b står tydligen inte särskilt högt i kurs, vilket betyder att kritiken blir lika ljummen som en öl som stått ute i vårsolen. För saken är ju den kära läsare att en artist som en gång börjat följa i Stevies, Marvins, Prince eller någon annan legends spår helst ska låta ännu svartare idag för att få respekt. Annars går utvecklingen liksom åt fel håll.

Men tabun är till för att brytas, och det har Jennifer Brown gjort med den äran. Home, hennes första livstecken på fem år är i första hand inspirerat av amerikansk singer/songwriting och radiorock, typ James Taylor och Fleetwood Mac. Som helhet är det här ett alldeles lysande popalbum, som svämmar över av starka låtar och Jennifers uttrycksulla röst. Jag tvivlar inte för ett ögonblick att hon är precis lika ärlig i sin musik som vilken planlöst wailande r & b-stjärna som helst.

Fast skiter man i att låta Mary J Blige och veckans nya rapmiljonär med egen kollektion av hängrövskläder influera är det förstås i mångas ögon fara på färde och tragik på hög nivå.
Men vadå, en artist måste väl ha rätt och välja en annan väg och kunna få bedömas på lika villkor för det. Få förståsigpåare verkar t.ex. acceptera Lisa Nilssons försök i vispopslandet. Men kolla in spår som Handens fem fingrar och Det är bara ord från den jordnära divans hitkollektion Samlade sånger, så förstår var och en att det handlar om underskattning av stora mått. Och nya spåret Långsamt farväl är, vågar jag påså en rysare av samma dignitet som Himlen runt hörnet.

En annan rysare är Hall & Oates nya verk. Do It For Love är det bästa den gamla strävsamma duon gjort sedan 80-talet. Elegant, inspirerat. läckert melodiöst och känslosamt från början till slut. Så här ska vit blåögd soul låta. Fantastiskt att kunna åstadkomma en sådan vital platta efter drygt tretto år i branschen.

Riktigt lika imponerande är inte återförenade Fleetwood Macs Say You Will. Arton låtar är i mesta laget för att det ska hålla hela vägen. Men i sisådär två tredjedelar av spåren visar den återförenade Macen var (västkustrock)skåpet ska stå. Lindsey Buckingham regerar.
Gammal man gör så gott han kan, brukar det ju heta, men i dessa två fall får man en bekräftelse på att åldern verkligen inte är avgörande för kvaliteten. Tvärtom kan rutinen förbättra slutresultatet. Men nu har åldersrasismen kommit på tapeten igen. Åtminstone i pressen. Rockpensionärerna uppmanas lägga av för att släppa fram de unga, eller något. Men om fansen finns kvar finns det väl ingen anledning för dem att sluta. Åtminstone inte så länge artisterna själva tycker det är kul. Jag missunnar ingen att göra ännu en platta. Bara jag slipper lyssna på det värsta.

I den här spalten placerade jag nyligen de finska lättgotarna Him på min lista, och därför känns det extra tillfredsställande att konstatera att bandet slutligen fått ett senkommet genombrott med nya verket Love Metal här i Sverige. Nu hoppas vi bara på att singeln The Funeral Of Hearts ska bli en radioplåga också. Det hade varit välförtjänt, minst sagt.

Lika välförtjänt som att proffsiga Alcazar alltmer att döma av de höga listplaceringarna ser ut som de moraliska vinnarna i den svenska schlagercirkusen. Not A Sinner, Nor A Saint kommer att befästa kvartettens ställning som diskokungar och -drottningar ute i Europa i vilket fall som helst. Men nog hade det varit festligt att se dem representera vårt land i den stora finalen. Det är trist att vi får hålla tillgodo ett femte klassens ABBA-substitut som Fame istället.

Slutligen. Det tog sin lilla tid, men nu har svenska Sony äntligen efter mycket om och men släppt Shakiras Grandes Exitos. Colobianskans spanskspråkiga hits har alltså samlats ihop för första gången. Alla latinofans rekommenderas härmed ett inköp. Det här är ännu bättre och personligare än Laundry Service. Jag lovar.

Bra musik just nu
3 Doors Down, Here Without You (singel, Universal)
Fortfarande den bästa powerballaden just nu.
Jennifer Brown, Home (BMG)
Fröken Brown har hittat hem. Åtminstone musikaliskt.
Celine Dion, One Heart (Sony)
Bästa och popigaste albumet sedan Falling Into You. Tacka svenskarna för det.
Fleetwood Mac, Say You Will (Warner)
Allt är inte guld, men urstarka Peacekeeper och en handfull låtar till skapar ny Macmagi.
Hall & Oates, Do It For Love (Showtime)
Soulvitingar går en ny ljus vår till mötes.
Jewel, Intuition (Warner, singel)
Singer songwriter-Juvelen kopplar in de maskinella rytmerna, utan att tappa bort vare sig personligheten eller melodisinnet.
Kwan, Shine (Universal, singel)
Supermelodiös finsk hip hop i ohelig allians med klassiska influenser.
Mew, Frengers (Sony)
Egensinnig, men lätttillgänglig dansk artrock för alla som tycker Radiohead blivit för intro.
Rasmus, Dead Letters (Playground)
Visst, In The Shadows är en hit. Men glöm inte bort albumet.
User, You Belong (S56, singel)
En svensk rocksnyting någonstans mellan Alanis och Heart.

skriven 2003-04-28

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners