Klicka på bilden, för att se hela bilden
Mumford & Sons är onekligen ett fenomen. Från i stort sett ingenstans – i alla fall sett ur ett ytligt perspektiv – kom de 2009 när deras debutalbum Sigh No More släpptes. Sedan dess har de både hunnit belönas med en lång rad priser, inklusive Brit Awards och Grammies. Samtidigt har de kommersiella framgångarna i den miljonsäljande klassen bara fortsatt. Höstens release Delta nådde toppen på USA-listan och en andraplats hemma i England. Bland annat.
Backlash och beröringspunkter
Men vad vore väl en succé utan en liten backlash. Alltså en tråkighetsstämpel som folkpopens svar på Coldplay och en pådyvlad von oben-attityd á la de The Corrs drabbades av under sin peak från 1995 och ett decennium framåt.
På samma gång vill jag dock på intet sätt jämställa Mumfordfolket med Corrssyskonen rent musikaliskt. Men där finns onekligen en gemensam beröringspunkt; båda parter framför en tämligen slickad och städad variant av genren, inte sällan handlar folkuttrycket mest om en utsmycknad, som knappast står i vägen för airplay på tidlösa poprockkanaler. Vare sig gamla traditionalister som The Dubliners eller de oborstade gossarna i The Pogues är direkt något man associerar till när Mumford & Sons kommer på tal.
Varken traditionalister eller hippfixerade
Men det måste få vara okej. För det är inte det som är vare sig poängen eller tanken med denna combo att buntas ihop med de mest givet respekterade eller creddiga namnen. De vill vare sig vara traditionalister eller befinna sig i någon slags alternativ hippfixerad värld. Istället går de in för ett brett tilltal där adjektiv som behagliga, smakfullt opretentiösa och poppigt lättillgängliga är en hederssak.
Entusiasm, segertåg och hitvänlighet
Den som till äventyrs tvivlar på detta påstående hade bara behövt närvara på den sånär utsålda Royal Arena i fredags. För visst sjutton levde bandet upp till denna uppmålade bild, och det är precis så publiken vill ha det. Entusiasmen i arenan var avsevärd från första stund, och termen segertåg låg nära till hands att ta till när det hela var över efter lite drygt hundra minuter. Kvartetten – utökad till en niomannagrupp live – hade publiken i sin hand från första stund. Det hjälpte förstås att herrarna inledde med två av de mest hitvänliga sångerna på repertoaren i form av Guiding Light förstasingeln från senaste albumet Delta, och tidiga esset Little Iron Man. Sistnämnda alster gav för övrigt gav upphov till imponerande allsång.
Vinnande recept och inte särskilt folky ballader
Mer av samma catchy vara följde från och till under kvällens gång. Bandet har ett vinnande recept där sångerna inte sällan sakta byggs upp via lågmäldhet i makligt tempo till en refräng som låter helheten blomma ut till ett skönt publikfriande klimax, och sådant som nerviga Slip Away, kvällens kanske ösigaste sång The Wolf, och extranumret I Will Wait fortsatte på samma linje som de inledande öppningsnumrena.
På andra sidan spektrat uppenbarade sig knippe ballader, typ Woman och Picture You. Båda dessa nummer tillhörde tveklöst kvällens bästa softa sånger. De var för övrigt också typiska representanter för bandets inte särskilt folky sound från Delta. Genuint och berörande? Absolut, men ärligt talat hade nog säkert vilket boyband som helst tackat jag till göra hits av dem också. En bra låt är trots allt alltid en bra låt.
Akustiskt i sin mest nakna och spröda form
Fast kvällens starkaste inslag var kanske trots allt de helt akustiska sångerna som inledde det ovanligt långa partiet extranummer. Plötsligt stod kvartetten alldeles själva där på scenen mitt i arenan utan sina livemusiker. Till att börja med bad frontmannen Marcus Mumford oss snällt hålla käften, varpå man strax därefter nästan hade kunnat höra en knappnål falla. Fina låttrion Wild Heart, Only Love och Forever följde i fullständigt avskalad form. Detta var Mumford & Sons i sin mest nakna och spröda form, och det var precis så bra som det låter.
Men vad nu än britterna gör kan man lita på att de står upp för sina ideal. Även när texterna är sorgliga och/eller melankoliska lyckas de ändå förmedla positivism. Mumford & Sons gör feelgood utan alltför mycket krusiduller, och jag tänker inte klaga. Välmående och tröst behövs mer än på länge i denna tilltagande galna värld.
Närhet och utsatthet mitt i arenan
Slutligen; ett extra plus för tilltaget att placera scenen mitt i arenan på scengolvet. Detta är något jag bara sett ett fåtal akter satsa på tidigare, däribland Metallica, U2 och kungen av country, George Strait. Vi talar total närhet och intiminitet för både publik och band, men även utsatthet utöver det vanliga för de sistnämnda. Fast det är förstås det som är poängen med det här, att kunna ses från alla håll hela tiden, och på det hela taget adderades mycket riktigt en oväntat stark och svettig liveupplevele av de välartade herrarna där på plats i arenans centrum.
Skriven 2019-05-18
