Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Science fiction för slukaråldern, Sverige 2018
Regi: Ted Kjellson
I rollerna: Dante Fleischlanderl, Ella Rae Rappaport, Henrik Ståhl, Madeleine Barwén Trollvik, Håkan Bengtsson
DVD/Blu-Ray/VOD
(Nordisk Film)
BETYG: FYRA
Ensamma i rymden. är “bra barnfilm” i sorgligt vacker och mycket svensk Bröderna-Lejonhjärtatradition.
Bra barnfilm och Astrid Lindgren
Frågan: “Hur ska bra barnfilm vara?” ställs ofta. Men att ställa den frågan är ungefär som att ställa frågan hur bra filmer för vuxna människor ska vara. Barn är inte en homogen grupp, barn har olika intressen och dessutom förändras det mycket under uppväxten vad man är intresserad av och vilken typ av berättelser man vill eller kan ta in.
Astrid Lindgren kritiserade ofta att man läste ALLA hennes böcker för alla barn, även väldigt små barn, när hon själv tänkt sig en mycket äldre målgrupp.
Massor av bra svensk fantasy för slukaråldern
Att böcker sätts på olika hyllor beroende på vilken ålder de sägs passa för, är en praxis som har blivit både hyllad och kritiserad, men det är också effektivt. Man kan snabbt hitta lagom tjocka och lagom svåra och lagom utmanande böcker att läsa – utan att för den skull fastna i lagom-landet.
Boken Till Vial: 8400 dagar kvar landade i boklådorna i slutet av mars 2019 och rekommenderas för slukaråldern, alltså 9-12 åringar. Massor av bra svensk fantasy rekommenderas för denna ålder, PAX-böckerna, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Maria Gripes magiska klassiker … och så vidare.
En guldgruva att jämföra boken med filmen
I den här åldern letar man efter saker som utmanar lagomlandet lite grann, medan böcker för yngre barn mycket väl bara kan handla om vem man ska leka med på dagis och vara precis lika spännande för den målgruppen.
Till Vial: 8400 dagar kvar är en utmärkt och fantasirik bok av Henrik Ståhl, och han ligger även bakom teaterpjäsen Vial och filmen Ensamma i rymden.
Som en lyckoträff – Henriks stjärnor står verkligen i rätt konstellation! – kom DVD utgåvan av Ensamma i rymden ut samtidigt som boken.
För filmintresserade barn är det ju en guldgruva att kunna jämföra boken och filmen – hur är känslan, hur fungerar det att transmediera ett verk, alltså att överföra en historia från ett medium till ett annat, vilken version tycker du själv bäst om och hur förändras känslorna för syskonen som är ute och åker, ensamma i rymden?
Själva storyn är som en blandning av Bröderna Lejonhjärta, Aniara och Passengers.
Dröm och mardröm och symbolisk vuxentolkning
Fokus ligger på en nära syskonrelation, fast denna gång är det en storasyster som tar hand om sin lillebror, färden verkar ofta vara existentiellt hopplös och vad i hela världen ska man göra när man är ensam på ett rymdskepp och i princip få göra precis vad man vill? Kan barn få för mycket frihet?
Det här är dröm och mardröm på en och samma gång. Total frihet kontra existentiell ångest. Man kan givetvis (speciellt som vuxen betraktare) också se Ensamma i rymden rent symboliskt. Det skulle lika gärna kunna handla om dagens flyktingbarn som väntar i evigheter i olika läger eller på förläggningar. Det skulle kunna handla om barn som hamnar i fosterhem och räknar ner dagarna. Eller det skulle kunna handla om andra barn som vuxenvärlden sviker på olika sätt … Storasyster tvingas bli vuxen snabbt och ta hand om lillebror …
Tillsammans färdas de vidare i systemet, utan mening, utan mål …
Ett lands skyldighet mot de yngsta
Henrik Ståhl har skrivit filmens manus tillsammans med filmens regissör Ted Kjellsson, och Henrik spelar också den utomjording som blir barnens vän. Dante Fleischanderl ( känd från Syrror) och Ella Rae Rappaport (känd från Barna Hedenhös uppfinner julen) spelar de två syskonen.
Rymdskeppet heter förresten Svea i Till Vial: 8400 dagar kvar. Och bara det gör att man tänker på vilka skyldigheter ett land har mot sina yngsta invånare …
Öppet slut är en utmaning
Det här är inte barnfilm för de minsta barnen, men för 9 till 12-årsåldern finns här mycket att tänka på och att diskutera.
Slutet är relativt öppet, och det är lätt att fantisera vidare själv, både när det gäller filmen och boken … Vem vet, i fortsättningen det kanske kommer en uppföljare i Barnkanalen, som tidigare har haft stora framgångar med serierna om Vintergatan?
Men öppna slut är också en utmaning och uppmaning till de unga tittarna att skapa sin egen verklighet och olika möjligheter för de båda syskonen …
Det är alltid kul att hitta en barnfilm som tar barn på allvar, och genrefilm som tar genren på allvar.
Det här är svensk genrebarnfilm med klass!
Skriven 2019-04-08
