Latino är mycket mer än Ricky Martin

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Latinovågen är över oss, har kollegorna konstaterat rätt länge nu med illa dold självbelåtenhet. I alla fall sedan Ricky Martin lyckades göra en sk. cross over med den hetsiga dansdängan Maria för sisådär fem år sedan. Men denna uppenbarelse är inget annat än en mer eller medvetet konstruerad illusion, som är långt ifrån sensationell. För latinomusik är inte precis något nytt påfund. Shakira, Chayanne, Ricky Martin och Paulina Rubio var stjärnor långt innan vi började lyssna på dem också. Det är ju inte så att de började mångla ut plattor bara för att den icke spansktalande världen helt plötsligt vaknade. Det säger sig ju liksom själv. Så what else is new?

Däremot är det sant att vissa artister börjat sjunga på engelska i hopp om att nå en engelskspråkig publik, men det är en helt annan sak. Nu när möjligheten finns vore du ju dumt att inte ta chansen.Därför är det också missvisande att bunta ihop latino med grunge, nu metal, boybands eller vad det nu kan vara eftersom det inte handlar om en tillfällig trend. För även om Shakira och Enrique slutar vara mediadarlings här så kommer hela latinovärlden att fortsätta omfamna henne ändå. Dessa artister lever – tack och lov – sitt musikaliska liv utanför vår sfär, vilket många andra genrer inte gör.

Denna förenkling eller rent av okunskap om hur det ligger till är förstås illa nog. Men det värsta är att svenska kritiker på sedvanligt maner lagt sig till med en arrogant von oben attityd, som placerar latinoartisterna i samma strykklass som låt säga Nashvillecountry eller lättviktspunk à la Blink 182. Fast frågan är om det här är inte är värre eftersom de faktiskt inte vet vad de talar om i det här fallet. Att i svepande formuleringar såga rutinerade artister utan att på något sätt motivera sig utan att sätta in dem i sitt sammanhang tyder bara på att viljan att förstå och att respekten för en enormt stor musikskatt saknas.

I och för sig behöver de grånade gentlemännen i Buena Vista Social Club bara stega in i studion för att höjas till skyarna. Men dom har i ärlighetens namn inte så mycket gemensamt med den samtida latinokulturen. I deras fall handlar det mer om att förvalta gamla traditioner än om att göra ett avtryck i populärmusiken, och det ger uppenbarligen mer cred i kollegornas bok.

Men den onyanserade kritiken är inte det enda problemet. Ett ännu större irritationsmoment är den bristande etiketteringen. Många som borde veta bättre tycks välja att tro att latino bara är hjärteknipande ballader eller dansanta tongångar som salsa och merengue. Men så är det naturligtvis inte. Det är inte minst Shakiras tidigare plattor ett utmärkt exempel på.

Så lita inte på vad som skrivs utan ta chansen och botanisera själv. Leta på nätet och kolla i de lokala skivaffärerna på semestern när du kommer utanför turiststråken. Eller varför inte besöka Malmöbaserade skivaffären RCC Latin Music. Tro mig, du kommer inte att ångra dig.

BRA “LATINO” NU
Chayanne, Greatest Hits. Rickys och Marcs främsta utmanare visar varför framgångarna är så välförtjänta.
Juanes, Un dia normal. Lysande sammetsögd latinopop med betoning på det sistnämnda, signerad sångarcharmören själv.
Manà, Revoluciòn de amor (Warner) Spanska gitarrer, Stingdoftande sång och passion i massor från Mexikos största rockband.
Mónica Naranjo, Chicas malas (Sony). Urstark disco av 80-talssnitt med latinovärldens hybrid av Tina Turner och Anastacia.
Alex Ubago, Que pides tu? (Warner) Skön lättflytande akustisk singer/songwriting med njutningfyllda låtar rakt igenom.

BRA “LATINO” DÅ
Ricardo Arjona, Vivo (1999). Stort, pampigt och singer/songwriting av högsta klass live.
Marc Anthony, Contra la corriente (1996). Rötter, sentimentalitet och vokal dramatik så det räcker och blir över.
Gloria Estefan, Cuts Both Ways (1989) Gloria på såväl sin konstnärliga som kommersiella höjdpunkt.
Heros del Silencio, Canciones `84-`96 (2000). Enorm dubbelsamling med ett av Spaniens största och bästa rockband.
Paulina Rubio, Paulina (2000) Lättviktigt, men charmigt, varierande och oskuldsfullt sexigt av Mexikos ledande diva.
Shakira, Donde están los ladrones? (1998) Så här bra har hon aldrig varit varken förr eller senare.

skriven 2003-02-10

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners