Mjukvara gratis är ingen mänsklig rättighet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Musik, film och dataspel kan tyckas vara en mänsklig rättighet, och visst är det jättekul. Det håller jag verkligen med om. Men det gäller faktiskt bara om man vill betala för sig. Allt har ett pris, och alla som på fullt allvar anser att rubbet ska vara gratis saknar av allt att döma all form av verklighetsförankring. Vadå då, skivbolagen – för att ta ett exempel – är så rika ändå tycker du måhända. Big deal om jag laddar ner så datamusen blöder. Sedan skickar jag alltihopa till alla kompisarna också i en symbolisk ge fingretgest till multijätten ifråga.

Fast nu är det förstås bara så att pengarna som företagen förlorar ska tas igen någonstans, och detta leder i förlängningen till att bolagsbossarna ger lovande ännu icke överdrivet lönsamma akter kicken, och koncentrerar sig ännu mer på de säkra korten. För tro inte att Bruce, U2, Robbie eller Eminem får dra åt svångremmen någonstans när tiderna blir bistra. Nej, det är rockbandet på väg upp, den nyskapande dansduon eller den otrendiga popgruppen som blir lidande i första hand.

Missförstå mig inte nu. Jag inte ute efter att sätta åt folk som laddar ner en och annan låt eller platta för eget bruk. Den typen av konsumenter har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Dessutom är det garanterat inte bara av ondo när musikfreaksen hittar ny favoritmusik på nätet eftersom detta i många fall förmodligen mest bara stimulerar köpnerven.

Vad jag däremot vänder mig mot är alla de som metodiskt kopierar allt som rör sig, bränner ner åt polarna och i många fall tar betalt av dem. Detta stavas copyrightbrott, så det stänker om det, och ska föranleda kännbara straff på ett eller annat sätt.

Fast ännu värre är emelltertid stora aktörer som saligen avsomnade Napster, som gömmer sig bakom en slags förment naiv “vi vill ge musiken till alla, och menar inget illa” filosofi. Trodde snorungen – vars namn jag förträngt – som satte igång denna sofistikerade stöldverksamhet verkligen själv på detta absurda påstående? Och kanske framförallt: trodde han att de som sitter på rättigheterna till musiken skulle sitta med armarna i kors medan floder av pengar rann mellan fingrarna på dem varje sekund på dygnet?

Lika illa är det när enskilda personer lägger ut verk på nätet innan de ens är släppta. Tidigare i år kunde t.ex. den senaste Star Warsfilmen och Eminiemplattan laddas ner redan innan biopremiären respektive affärsreleasen. Detta är inget annat än rent sabotage, och hade jag varit George Lucas eller Marshall Mathers hade jag stämt den skyldige in på bara kroppen. Det är en sak att fixa en kopia till sig själv, men att erbjuda alla andra som vill ha en också tyder bara på en slags missriktad solidaritet med världens alla datoranvändare och/eller en kraftig taskspark på alla som lagt ner hela sin själ och resurser i att skapa något.

Mitt i allt detta präglas debatten i media av en märkligt flummig låt gåattityd som går ut på att framförallt skivbolagen får skylla sig själva eftersom de inte hängt med i den tekniska utvecklingen. Tidningarnas rocksnören raljerar hånfullt över att tonårsnördar som knappt är torra bakom öronen snuvar de stora multijättarna på en del av vinstkonfekten. Därför anses nedladdning av musik också som ett rätt coolt och hippt sätt att utöka skivsamlingen på.

Tom kulturminister Marita Ulvskog har jamsat med, och gjort ett uppmärksammat uttalande där hon påstod att dessa stölder är helt ok med tanke på att plattor är så dyra. Men om hon nu tycker det kunde hon ju börja med att göra något åt det själv. Om en skiva kostar tvåhundra kronor tillfaller fyrtio staten. En sänkning av pålagorna till åtminstone bokmomsens nivå hade alltså varit på sin plats. Annars kommer i alla fall jag ha svårt att se Ulvskog som något annat än en uppblåst hycklare.

Någon som däremot inte hycklar är Microsoft. För några veckor sedan skrev den Malmöbaserade morgontidningskonkurrenten att programvarujätten hade ett nytt program på gång som ska kunna hålla koll på datoranvändaren så till den grad att olagliga nedladdningar kan upptäckas direkt. Detta tilltag har tydligen redan fått expertis att indignerat plocka fram Orwellska skräckvisioner eftersom programmet lått kan spåra och identifiera den som håller på med olagligheter.

Själv har jag lätt för att förstå farhågorna. För ingen vill väl ha ett storebrorssamhälle. Men det är samtidigt lätt att inse varför systemet har sina fördelar. Det är nämligen inte bara musikpiraterna som bör dra öronen åt sig om det tas i bruk. Pedofiler, terrorister och nassar lär inte heller komma undan närmare granskning i en sådan situation.

Därmed inte sagt att underhållningsbranchen inte till viss del har sig själv att skylla. Passiviteten och motviljan till att anpassa sig till tekniken har straffat sig. Särskilt skivbolagen borde ha etablerat sig på nätet för länge sedan, och inte lämnat fältet öppet för tjuvarna. Anfall är bästa försvar, som bekant. Men å andra sidan kan man fråga sig om det hade hjälpt. Det här handlar nämligen också i hög grad om moral. Eller snarare om bristen på densamma. För varför skulle någon välja att betala ens en krona för en skiva från Sony eller Warner om ljudkvaliteten är lika bra på en olaglig sight och risken för upptäckt är minimal? Inte många, skulle jag tro. Därför behövs avskräckande straff för de stora piraterna och en insikt hos vanligt folk att nedladdning drabbar artisterna i första hand och inte de stora ansiktlösa multijättarna.

skriven 2002-12-18