Det gör inte ont att Lena vann

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tro det eller ej. Men rätt låt vann. Det tycker av allt att döma fler än undertecknad. Så här två veckor efteråt kan man inte tolka resultatet i den svenska finalen på något annat sätt. Lena Philipsson är etta överallt utan konkurrens. Tala om att sopa banan med allt motstånd. Särskilt kul är detta förstås för låtskrivaren Orup, som haft mager kommersiell utdelning de senaste åren trots två starka soloalbum. Hur det går i Turkiet kan man bara spekulera om, men själv tippar jag en plats bland de åtta främsta.

Fast oavsett vem som vunnit hade man inte kunnat komma ifrån att själva finalen i Globen var en fest utan like. SVT gjorde ett bra jobb, inget snack om saken. Fast jag upphör aldrig att förvånas över det enorma engagemang som denna lokala sångtävling skapar. Världsstjärnorna kan tydligen slänga sig i väggen. Upphetsningen når sällan eller aldrig samma nivåer som när vi svenskar ska tävla i musik på egen hand.

Faktum är att vi tom. vågar vara patriotiska i schlagersammanhang. I Globen nu senast var flaggorna i det inledande shownumret ett lika naturligt inslag som det massiva viftandet med den blågula ute i publikhavet. Vilket onekligen var lite lustigt. Missförstå mig inte, jag tycker också det kan vara trevligt med lite nationell samhörighet. Synd bara att att den är i det närmast bannlyst annars. Såvida det nu inte handlar om sportevenemang eller de sedvanliga högtids- alternativt sorgedagarna förstås. Enkelt uttryckt kan man säga att nazisterna kidnappat och förstört innebörden av flaggan medan extremvänstern oombedda tagit på sig att styra agendan för när det är ok för resten av befolkningen att använda den. Därför är det inte särskilt konstigt att den politiska korrekthetens ramar blivit oroväckande rigida, och det är ärligt talat skittrist. Fast det är förstås ett steg i rätt riktning att flaggan fått en hemvist i Melodifestivalen. Heder åt SVT.

På tal om något helt annat så har George Michaels promotionäventyr för nya albumet Patience gått alldeles i stöpet. Har ni inte sett någon artikel om honom i tidningarna, så är det helt riktigt uppfattat. Valserna kring eventuella intervjuer har varit många utan att något av värde realiserats. Uppenbarligen är den gamle Whammedlemmen för trött och rik för sitt eget bästa. Motivationen räcker inte ens till för att göra några intervjuer på ett lyxhotell i London eller Stockholm trots att det är åtta år sedan han släppte ett album senast. Att sedan den gode George tycks lida av svårartad prestationsnoja i nästan i klass med Axl Rose gör förstås inte saken bättre. Men, och det är ett stort men. Det som troligen fick honom att slutligen(?) mer eller mindre omedvetet att kasta in handduken var ett gäng oseriösa journalister som envisades med att ställa irrelevanta frågor på en promotionsession i Madrid. Visst, den famösa incidenten då sångaren blev tagen med gylfen nere på en offentlig toalett i L.A. hade förvisso ett pikant nyhetsvärde då det begav sig. Men vari ligger intresset idag? Herregud, låt mannen prata om sin musik och livet idag för h-lvete, är min spontana reaktion. Därmed inte sagt att superstjärnor ska komma undan obekväma frågor, men en hel del av den idiotiska och respektlösa sorten borde de få slippa.

Det handlar om omdömeoch respekt, således. Men dessa egenskaper tycks vara en bristvara hos somliga kollegor. Jag ryser fortfarande vid tanken på en presskonferens med ZZ Top för flera år sedan då en tysk journalist hade gett sig sjutton på att prata högst så att ingen annan skulle få en syl i vädret. Frågorna strömmade från denne påstridige herre, men det handlade dessvärre om kvantitet snarare än kvalitet. Såväl skäggrockarnas solglasögon och bilar som eventuella groupies och – ja ni gissade rätt – långa skägg avhandlades.
– Kan vi få en intressant fråga nu, undrade Billy Gibbons till slut. Det fick han inte, varpå hela bandet reste sig upp och lämnade lokalen.

Så hade aldrig Jack Black och kompisen Kyle Gass i Tenacious D aldrig gjort. De hade snoppat av mannen med besked, framkallat idel garv på köpet och tagit över showen själva. Black är som bekant till vardags skådis i sköna rullar som High Fidelity och den nu aktuella School Of Rock, men han är minst lika kul som ena halvan i Tenacious D. Skulle någon till äventyrs tvivla på mitt ord rekommenderas DVD:n The Complete Master Works på vilken en energisk och smått utflippad livespelning från Brixton Academy är det dominerande inslaget. Extramaterialet innehåller dock både vin och vatten. Videorna, däribland den snuskigt gulliga och animerade Fuck Her Gently är faktiskt hur roliga som helst. Till skillnad från kortfilmerna då som närmast passerar smaklöshetens gräns. En titel som Rock Star Sperm For Sale säger väl det mesta i det avseendet.

skriven 2004-03-31

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners