Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden går. Liten har blivit stor. Trulig tomboy har blivit vuxen kvinna på riktigt. Det är alltså Avril Lavigne som avses. I år är det sjutton år sedan Let Go släpptes, alltså blockbustern som sålde i hela tjugo miljoner exemplar. Kanadensiskan sjöng om det som var ”Complicated” och en ”Sk8ter Boy, och blev prinsessan av poppunk med hela världen.
Mognare än någonsin
Men det var då det. Sedan dess har en ansenlig mängd musikaliskt vatten runnit under broarna. Konstigt vore väl annars, nu har vi trots allt kommit fram till 2019. Det har blivit dags att avtäcka album nummer sex i ordningen, och det råder inte direkt någon tvekan om att Head Above Water uppvisar en mognare vokalissa än någonsin. Om inte annat ter sig denna sångsamling minst lika personlig som 2011 års Goodbye Lullaby.
Dom över avslutad relation
Sådant som det dramatiska titelspåret, styrkedeklarationen i en svår tid, Warrior, och den pratsjungande Dumb Blonde, ett ilsket statement i sällskap med Nicki Minaj riktat till alla nedlåtande – får man förmoda – män med förutfattade meningar om Lavignes look, förmåga och talang.
Bland de mer spröda sångerna återfinns smygande valsiga It Was in Me, akustiska Goddess och Tell Me It´s Over, ett försök att göra storslagen balladpop för en rökig nattklubb. Aldrig blir det emellertid så mörkt som i I Fell in Love With a Devil. Här kan vi verkligen tala om eländiga känslor och en dito dom över en avslutad relation.
Sjöng sig igenom smärtan
”En äkta emotionell resa”, betecknar Lavigne själv Head Above Water som, och det är det de facto onekligen också med tanke på att albumet kommit till i kölvattnet på hennes diagnostisering med Lymes sjukdom i december 2014. Enligt egen utsago satt hon vid pianot och ”sjöng sig igenom smärtan”. Samtidigt är det uppenbart att sångerskan hämtat inspiration till vissa av numrena från sina misslyckade romantiska relationer med män också.
Klarar inte alltid förmedla känslorna
Men oavsett vilket får jag nog säga att det här är ett verk präglat av både öppenhjärtlighet och genuinitet. Lavigne är definitivt äkta vara även om allt hon nu vill säga kanske inte berör på ett så djupt plan som det är avsett att göra. Vad detta beror på kan diskuteras, men någonstans är det trots allt så att rösten inte alltid klarar att förmedla alla de känslor som finns inbäddade där i lyriken och initialt i Lavignes huvud. Kanske för att den alltjämt ter sig så ungdomlig. Inte mycket i det vokala skvallrar om att hon faktiskt fyller trettiofem den 27 september.
Snygg popsamling med personlig touch
Fast missförstå mig inte nu, det här är oavsett vilket utan tvekan en tämligen tjusig skapelse. Eller för att tala klarspråk; en stark och snyggt producerad popsamling med personlig touch. Vilket naturligtvis är långt ifrån det sämsta. Snarare tvärtom.
Skriven 2019-02-25
