Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Nicholas McCarthy
I rollerna: Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Com Feore, Paul Fauteux
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-02-22
The Bad Seed, Village of the Damned, Children of the Damnded, Who Can Kill a Child?, The Little Girl who Lives Down the Lane, The Omen, The Brood, Children of the Corn, The Good Son … med flera.
Filmer om onda, mordiska barn finns det en hel del; så pass många att de skapat en egen subgenre. Det senaste tillskottet är THE PRODIGY, i regi av Nicholas McCarthy, som gjorde The Pact och en av episoderna i HOLIDAYS. Filmen ska inte blandas ihop med någon av de många andra filmer som också heter The Prodigy – eller med Progeny eller THE Prophecy. Det finns numera lite för många filmer som heter likadant, eller som har snarlika titlar.
THE Prodigy är inte sämre än många andra skräckfilmer om onda barn. Den är inte bättre heller. McCarthys film kan enklast beskrivas som en korsning av Omen och Den onda dockan.
I en prolog får vi se hur en kvinna lyckas fly från en stuga i skogen, i vilken en galen seriemördare huserar. Polisen anländer och skjuter ihjäl mördaren. I samma ögonblick, någon helt annanstans, föder Sarah Blum (Taylor Schilling) en son. Sonen, som har ett brunt och ett blått öga, döps till Miles, och visar sig vara extremt intelligent. Några år går, och Miles växer upp till Jackson Robert Scott, som spelade Georgie i DET.
När Miles är åtta år gammal börjar hans föräldrar ana mer oråd än tidigare. Ungen har inga vänner, och han kan få raseriutbrott och misshandla klasskamrater. Snart gör han ännu värre saker – och han pratar min själ ungerska i sömnen.
Colm Feore spelar en forskare som har en teori om vad som felas Miles, men självklart vägrar Sarah tro på denna långsökta teori. Åtminstone till en början.
I Den onda dockan besatte en seriemördares själ dockan Chucky. Det är inte svårt att redan under The Prodigys inledningsscener räkna ut varför Miles är så ond; vad det är som hänt med honom. Rent allmänt innehåller inte den här filmen några större överraskningar. Slutet känns igen från en gammal klassisk skräckserie tecknad Bernie Wrightson.
Jag kan väl inte påstå att jag tyckte att den här filmen var speciellt spännande och otäck. Jag hoppade till ett par gånger, men det berodde på några jump scares, där musiken plötsligt brölar till – då är det omöjligt att inte hoppa till. Ett par scener i filmen är bra, jag gillade scenerna med Colm Feore, men The Prodigy känns inte helt tillfredsställande. Filmen är lite halvbakad och resultatet är en lättglömd gäspning.
… Och den otäckaste unge som visat sig på en bioduk är fortfarande Karlsson på taket i filmen från 1974! Huuu … För att inte tala om den synnerligen otäcka Skrållan, som dubbades av en annan, äldre unge. Det är sådant som skapar mardrömmar!
Skriven 2019-02-21
