STUDIO 54

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Excessorienterad diskonostalgi, vänskap och pengasvindlande, USA 2018
Dokumentär med Ian Schrager, Steve Rubell, Michael Jackson, Farrah Fawcett, Divine, Liza Minelli
DVD/Blu-Ray/VOD
(Njutafilms)

BETYG: FYRA

Dokumentärfilmen Studio 54 försöker fånga stämningen som rådde under “the last days of disco” samtidigt som filmen ger ett porträtt av en stark vänskap mellan två väldigt olika Brooklyngrabbar.

I böljan verkar berättelsen bli en standard “American success story” – två vanliga medelklasskillar, vänner från college, lyckas med konsttycket att starta den coolaste och mest populära nattklubben i hela världen, ett ställe där ALLA vill partaja.

Rolling Stones och Donald Trumps favoritställe

Michael Jackson, Liza Minnelli, Elton John, Truman Capote, Andy Warhol, Mick och Bianca Jagger, Keith Richards, Elizabeth Taylor, Calvin Klein, Diana Ross, Cher, Grace Jones, Freddie Mercury och den framtida presidenten Donald Trump och hans första fru Ivana hörde till de som festade där.

Kändisar kunde få gå in gratis, men bara megakändisarna. De medlemmar i The Rolling Stones som inte var Mick eller Keith fick betala för att komma in.

Framgångsvågen tycktes rulla på för evigt. Men 33 månader och en plågsam rättegång senare var drömmen över och Studio 54 ett minne blott.

Discoversionen av The Social Network

Filmen Studio 54 är som en discons motsvarighet till The Social Network, förutom att detta inte är fiktion “based on a true story” … och i detta fall håller faktiskt vänskapen livet ut. Att vara vänner när allt går bra är en sak, men Ian Schrager och Steve Rubell fortsatte att vara vänner även när Studio 54 gick i graven, när de båda två fick fängelse, när de kom ut igen och gjorde comeback och när Steve Rubell fick AIDS och dog. De hade verkligen ett “until death does us part” förhållande och Ian Schrager beskriver deras relation som ett gift par, där det är osäkert vem som var mannen och vem som var frun i förhållandet.

Att lyssna till de nyinspelade intervjuerna med Ian Schrager är verkligen som att ge sig ut på en emotionell berg-och-dalbana. Regissören Matt Tyrnauer hade en enorm tur att Ian Schrager ville ställa upp och prata om sina minnen, även de mest plågsamma, för det är han som gör filmen.

Säckar med pengar försvann

Steve Rubell var den som var högljudd och extrovert (i alla filmklipp och arkivfoton syns Schrager knappt, och han hörs aldrig) och det är intressant att göra historien ur “den osynliges” och “den tystes” synvinkel. Schrager hävdar att han gillade att det bara var Rubell som syntes och blev känd. Men finns det någon som kan säga emot det påståendet idag?

Än idag så går det rykten om massor av droger och säckar fulla med oredovisade och oskattade pengar som bara förvann från Studio 54. Var finns de idag? Ja, alla gillar väl en Skattkammarön-historia!

Skulle Schrager och Rubell klarat att hålla Studio 54 öppet längre, om de hållit allt “lagligt”? Förmodligen inte, drogerna verkar ha varit en del av attraktionen, att allt skulle vara så “dekadent” – dessutom tröttande folk på disco, och efter att AIDS-epidemin slog till på allvar försvann en hel del av Studio 54:s klientel.

Nostalgiska discohits lyser upp

Under filmens gång spelas nostalgiska discohits som Sylvesters You Make Me Feel (Mighty Real) och Thelma Houstons Don’t Leave Me This Way och man använder sig av massor av arkivmaterial – så pass mycket att det känns som om Rubell talar lika mycket som Schrader.

Ett av de finaste arkivklippen är en intervju med en ung Michael Jackson, innan han kommit på tanken med plastikkirurgi, och han berättar med ett stort leende och ännu större afrofrisyr om hur mycket han älskar att komma till Studio 54, för där kan han få lov att vara sig själv och bara dansa och ha kul. Bredvid sitter Steve Rubell och försöker att se cool ut, men är han inte pyttelite starstruck ändå? Även om han ser kändisar varje kväll? Rubell är i alla fall okaraktäristiskt tyst under konversationen, och bara ler och håller med.

Studio 54 – en LGBTQ fristad

Många i dokumentären hyllar Studio 54 som en fristad för LGBTQ samhället.

“It felt like the first time people were non-judgmental!” summerar musikern och producenten Nile Rodgers nästan tårögt sina minnen från Studio 54.

Vilket låter positivt, men det är också ett något ironiskt uttalande, eftersom Steve Rubell dömde precis alla. Vem som helst fick inte komma in på Studio 54. Det var ett nålsöga att ta sig in. Det gällde att vara “rätt”, att se “rätt” ut, för att bidra till “rätt stämning” på klubben. Att vara tillräckligt vacker, tillräckligt berömd och tillräckligt snyggt klädd.

Inga John Travoltaskjortor släpptes in

Folk med guldkedja om halsen och polyesterskjorta, som John Travolta hade i discorullen Saturday Night Fever, behövde inte göra sig besvär att köa alls. Rubell hatade den looken, och han hatade polyesterskjortor och han hade inget till övers för arbetarklass som klädde upp sig och ville festa. Även om Rubell själv var från Brooklyn …

Filmen Studio 54 är en intressant och ovanligt bra dokumentär som lyckas undvika de vanliga dokumentärfällorna med talking-heads och filmen bygger upp en intressant story arc både om discons uppgång och fall och om hur en unik vänskap varade ett helt liv – både i medgång och motgång.

Skriven 2019-02-13