Även vänsterextremisterna måste skärskådas

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att Sverigedemokraterna skärskådas under lupp i media har blivit vardagsmat på senare år. I våras var det till exempel en ung journalist som förevisade resultatet av sitt wallraffade för P1:s grävande program Kaliber och i ungefär samma veva granskade välkände vänsterjournalisten Petter Larsson partiet i tre indignerade debattartiklar i Sydsvenskan. Detta är fullt förståeligt, SD:s ursprung är tvivelaktigt, och därför finns det också ett värde i att vara kritisk och bevaka partiets förehavanden även om jag helst skulle se att folk med inte fullt så (röd)färgade värderingar tog hand om den uppgiften.

Synd bara att ingen tycks se något värde i att göra samma sak när det gäller grupperna inom extremvänstern, vars medlemmar i många fall dessutom framstår som renodlade extremister. Vare sig nu bokstavskombinationen stavas SAC, AFA, KPML(r), RS (Rättvisepartiet Socialisterna) eller ”aktivisterna” bara hålls samman av löst sammanfogade eller tillfälliga nätverk som Global Intifada och nedlagda Osynliga Partiet eller andra våldsverkare av autonom art, så är den mediala bevakningen av dessa individer i stort sett noll och intet. Visst, standardrapportering från diverse urspårade demonstrationer får vi oss till livs, men inte mer än så. Den seriösa undersökande, rotande journalistiken som går på djupet och plockar fram obekväm fakta lyser med sin frånvaro. Istället tillåts representanter för dessa organisationer många gånger lägga ut texten – ofta anonymt – i media utan att behöva ta de kritiska frågorna.

Frågan är bara varför? Har det måhända med att toleransen för vänsterorienterad extremism är betydligt mer accepterad än en högerorienterad dito? Alldeles säkert. Eftersom de ofta säger sig kämpa mot diverse ”orättvisor” av olika slag ifrågasätts inte den oftast häpnadsväckande hål tomma och naiva argumentationen samtidigt som olagligheter och våldsamheter slätas över. Det verkar räcka med att arrangörer av så kallade gatufester skyller på några få våldsverkare och hävdar att de förstår, men inte stödjer dessa handgripligheter för att skribenterna ska vara nöjda.

Detta är förstås skandal, men det är samtidigt fullt logiskt eftersom närmare sjuttio procent av landets journalister hyser illa dolda vänstersympatier är förstås acceptansen för övertramp från vänsterextremisterna extra stor. Fast det är ingen ursäkt. Särskilt inte i dessa dagar då extremvänstern håller en konstant aggressiv och militant nivå på sina aktiviteter.

Lavinen sattes igång vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 och har därefter bara fortsatt i oförminskad styrka. Bara det senaste året har vi här i Malmö haft det tvivelaktiga nöjet att få uppleva ”festande” och/eller demonstrationer i samband med såväl ESF och protester mot kriget i Gaza som Davis Cupmatchen mot Israel, ockupationen av källarlokalen i Rosengård och nu senast den för sammanhanget tämligen avslagna Reclaim Västra Hamnen-protesten mot de som AFA uttrycker det ”rika svinen” som bor där. Gemensamt för dessa evenemang är dock att de alla mer eller mindre urartat förr eller senare.

Detta föranleder en att ställa frågor om ovannämnda organisationers agenda, mål och medel, men några svar får man sällan eller aldrig i media. Likaså verkar det heller aldrig ses som ett problem att de har ytterst begränsad respekt för andras demokratiska rättigheter. Stora ord om yttrandefrihet för dem själva betonas allt som oftast, men vandalisering, hot och störande av politiska möten när det gäller andra anses legitimt.

Märkligt nog håller media pinsamt tyst när det gäller den här typen av övergrepp. Annars skulle man kunna tro att det finns viss anledning att detaljstudera grupper som vill ta makten med revolution, misshandlar meningsmotståndare, bränner ner butiker, genomför attentat mot utländska intressen, vandaliserar partilokaler osv. Listan kan göras lång, så vad väntar egentligen kollegorna på. Sätt igång och infiltrera, gör granskande tv-magasin, skriv artikelserier i tidningarna och blogga. Vänsterextremismen utgör ett hot mot demokratin i minst lika stor omfattning som höger diton. Att fortsätta tiga kan inte tolkas som annat än hyckel och acceptans av våld som ett vettigt medel för att nå sina politiska mål.

skriven 2009-06-20

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners