Klicka på bilden, för att se hela bilden
Visst är det märkligt att hip hopare och dancehallartister tycks få uttrycka vilka åsikter som helst och stå oemotsagda bara för att de råkar representera just dessa genrer. Särskilt här i Sverige där den politiska korrektheten ofta överskrider dumhetens gräns när det gäller känsliga ämnen som sexism, rasism och homofobi.
Hennes & Mauritz rätt menlösa julreklam förorsakar en lika uttjatad som patetisk antidebatt varje år, men hip hopare kan våldta och utnyttja kvinnor så mycket de orkar i sin lyrik och få lysande recensioner för det.
Nej, jag är intet sätt moralens väktare. Varken sexfixeringen eller alla “motherfuckin´” svordomar stör mig. Men rätt ska vara rätt. Marimba Roney förklarar fittstimsfeministernas tystnad med att de bara skulle uppfattas som gnälliga och tråkiga om de reagerade, men den gränsen har de passerat för längesen ändå.
För övrigt anser jag det vara en missriktad välvilja att ständigt ursäkta hip hoparnas tilltag. Rapparna är ofta lågutbildade svarta män som vuxit upp med ensamma mammor, heter det. Och? Det rättfärdigar inte all galla de spyr ur sig om kvinnor och homosexuella för det hur mycket de än påstår sig skildra verkligheten. Det är inte ett dugg bättre när Bounty Killer dissar bögarna än när ett vitt rockband som Guns ‘n Roses gör det. Fast när de sistnämnda gjorde det en gång i tiden blev det förstås ett jäkla liv. Samma förhållande gäller i jämförelsen mellan hip hop- och rockvideos. Juckande avklädda damer i massor är helt ok i de förstnämnda medan samma sak i en hårdrocksvideo av Motley Crue-klass idag närmast vore att betrakta som skämmigt.
“Mycket (i hip hoptexterna) är så absurt att man inte kan ta det på allvar”, raljerar Fredrik Strage. Ja, det kan jag hålla med om. Men förstår verkligen alla tonårskillarna i målgruppen den eventuella ironin? Många gör det säkert, men långt ifrån alla. Somliga tycker förmodligen snacket om hoes och bitches är coolt så det räcker och blir över. Därmed inte sagt att de som kan ta texterna för vad de är ska förnekas detta nöje. Men man gör hip hoparna en björntjänst om deras texter accepteras utan ifrågasättande p.g.a. deras taskiga bakgrund. Det hade varit bättre om de kritiserats lite oftare, så kanske ribban hade höjts någon gång.
För det är minst sagt märkligt att tystnaden är så kompakt kring hip hopens sexistiska våldsamheter. Dr. Dres lyrik ignoreras eller rent av glorifieras, men nåde band typ P.O.D och Creed, som vågar ha ett positivt budskap eller är uttalat kristna. Då synas texterna i sömmarna och töntstämpeln plockas fram. Man behöver inte vara religiös för att tycka att det är upp och nervända världen ibland.
skriven 2004-01-05
