Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Ken Ehrlich
Mariah Carey uppträder närmast på The Colosseum den 2, 5-6, 10. 13-14. 17 samt 19-20 februari 2016.
Efter Celine Dion, Elton John, Rod Stewart och Shania Twain har det alltså blivit dags för Mariah Carey att intaga en av världens lyxigaste scener regelbundet. Inte alldeles fel, får man väl säga. Snarare helt rätt. Med tanke på de enorma framgångarna genom åren passar divan givetvis Caesars Palace koncept perfekt.
Deras ambition ända sedan dag ett då Dion kom ombord är att engagera stjärnor med glansen i behåll. Med tanke på detta är Carey förstås ännu ett ett kap av Guds nåde, och konceptet är lika enkelt som vinnande. Det är bara hits, inget annat som gäller, och sådana har sångerskan som bekant i mängder. Från öppningen med debuten Vision of Love till senaste singeln Infinity avverkades örhängena denna afton i kronologisk följd.
Allt eventuellt tjafs och funderande kring låtordning verkar med andra ord ha lagts åt sidan redan på planeringsstadiet. Detta kan man förstås ha synpunkter på; som att man gjort det väl enkelt för sig. Men å andra sidan har showen samma titel som det senaste samlingsalbumet, så någon form av tanke bakom finns här trots allt.
Fast med detta sagt, lite av spänningen försvann allt när det bara var att räkna ner sångerna en efter en. Därför blev det aldrig mer spännande än när Carey framförde I’ll Be There tillsammans med Trey Lorenz, duettpartnern från den tillplattade versionen och tillika fast medlem i kören nuförtiden.
Likaså ska villigt medges att sångerskan faktiskt levererade godset rent musikaliskt. Tvärtemot vad en del nättroll påstår håller rösten alltjämt. Sådana smäktande stapelvaror som Love Takes Time och Hero sitter som smäck. För att inte tala om de berömda högsta tonerna. Till publikens högljudda glädje, bör tilläggas.
Att Carey trivs som fisken i vattnet i den här miljön och situationen rådde det som helst tvekan om. De bländvita miljondollar leendena kom inte bara som på beställning, jag är i rätt övertygad om att det fanns genuin glädje där bakom det perfekta garnityret också.
Samtidigt ska man inte sticka under stol med att det var en tämligen stillastående stjärna man fick möta. Visst, promenaden bland publiken var ett extra plus, men överlag verkade stjärnan inte riktigt bekväm när hon skulle göra något annat än att stå still bakom mikrofonstativet och bara vara Mariah Carey. I upptempolåtar som Fantasy och Honey fick den flotta scenografin och dansarna stå för showdelen av jobbet medan sångerskan själv mest bara stapplade omkring i sina på tok för högklackade skodon.
Det var med andra ord betecknande att Carey rullades in på en divan i samband med Touch My Body. Å andra sidan var det här ett oväntat uppsluppet nummer där en dammvippa adderade extra munterhet, och det var ju inte det sämsta. Samtidigt var detta förstås bara en av ingredienserna som gjorde det här till en show som gav valuta för de relativt dyra slantarna, och det mest framträdande var som tidigare antytts Careys alltjämt imponerande starka sång. Förstås. För allt utanpåverk – som verkligen var precis så over the top-flott och läckert som förväntat – i all ära, utan en pipa i toppform hade det trots allt kunnat bli platt fall ändå.
skriven 2015-09-02