Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Rick Jacobs
Kapellmästare: Elias Källvik
Medverkande: Loreen, Nour El Refai, Cirkus Saga, husbandet Ready, Set, Go.
Premiär den 26 november
Årets julshow spelas vid femton tillfällen under november/december.
Titeln Årets julshow är onekligen en tämligen kaxig titel, men den är i alla fall mer logisk än att antyda att evenemanget domineras av Loreen. För så är det liksom inte: ändå är det enda man sett i marknadsföringen varit vår senaste Eurovisionvinnare. Det faktum att endast hennes ansikte och namn i stora versaler synts har gett intrycket att allt är byggt kring henne, vilket onekligen framstår som lite märkligt även om det förvisso var givet att en viss euforisk sång skulle utgöra ett självklart klimax.
Likaså är Årets julshow inte särskilt julig heller. I alla fall inte om man bortser från det välkomponerat smarriga, men inte hysteriskt överdådiga julbordet. Den som längtade efter julstämning fick passa på att suga i sig konferenciern Nour El Refais försök att leka allsångsledare i Stilla natt och Ser du stjärnan i det blå. Eller ta chansen att avnjuta Loreens personliga version av Have Yourself a Merry Christmas. För därefter var det slut på det musikaliska julstöket.
Istället blev det framförallt sångmässigt gott och blandat med husbandet Ready, Set, Go och cirkuskonster signerade kvartetten Cirkus Saga. Det var i alla fall deras insatser som utgjorde showens artistiska ryggrad. Förstnämnda fokuserade i första hand på klassisk svart populärmusik, så det blev goda covers på både Stevie Wonder, Marvin Gaye och Prince. Sedan nådde väl vokalisten Edward Bisof i ärlighetens namn inte hela vägen fram i sina tolkningar av What’s Goin’ On och Kiss även om engagemanget onekligen uppvägde en del. Fast i mina öron övertygade fakiskt American Songbookklassikern What a Difference a Day Makes mer. Det var i alla fall lätt att inbilla sig att det trots allt var den typen av material bandet brinner mest för.
Fast de fysiska aktiviteterna stod som tidigare antytts Cirkus Saga för. Malmökvartetten bjöd på gediget traditionell repakrobatik, jonglering samt iögonfallande balansakter och lyft av varandra. Mest minnesvärt var dock ett udda, romantiskt färgat och eldfängt nummer med glimten i ögat där kärleksparets kvinnliga hälft som klimax slukade sin fackla medan mannen släckte sin eld innanför byxlinningen. Ett hett nummer i mer än en bemärkelse, skulle man kunna säga.
Gänget i Cirkus Saga är duktiga, således. Och potentialen till något ännu större finns där. Men kvartetten påminde mig också om hur oerhört skickliga urproffsen i Las Vegas alla Cirque de Soleilshower och motsvarande är. Jämförelsen må vara hur orättvis som helst, men det är oundvikligt att inte vandra dit i tankarna om man någonsin sett någon av dem.
Loreen då? Ja, hon dök upp först efter en timme och gjorde då en närmast oigenkännlig Ave Maria utan hörbar lyrik innan Bob Marleys No Woman, No Cry dammades av. Ett par electronummer från sångerskans enda album Heal fick man sig också till livs under kvällen innan den oundvikliga finalen med Euphoria. Efteråt var förmodligen hennes fans tämligen nöjda, men för egen del kan jag ifrågasätta om hon verkligen kan bära en show av den här typen. Utstrålningen finns där onekligen, och ingen kan förneka att hon är en personlighet. Men om nu sanningen ska fram vill hon nog inte befinna sig i handlingens centrum mer än på det musikaliska planet. Vilket märktes. Det var betecknande att mellansnacket i stort sett inskränkte sig till “Hur mår ni?” och en notering om att hon sjungit Euphoria “en miljard gånger”.
Men ändå, slutet gott allting någorlunda gott. För när allt kommer omkring vilar en hyfsat stark Wallmanskänsla över hela denna Årets julshow. Vilket inte är det sämsta. Enda skillnaden är väl att man slipper höra Nours malplacerade politiserande om Alliansregeringens eventuella brister i kulturpolitiken hos konkurrenten.
skriven 2014-11-27
