Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är egentligen mycket märkligt att ingen reflekterar över sakernas tillstånd. Att vara satansdyrkare och harva doom- och deathmetal är okay. Genrerna ifråga är överlag accepterade om än inte älskade bland såväl (kritiker)folk som fä. Och det må väl vara hänt, jag har inga större moraliska betänkligheter, “Different strokes for different folks”, som det heter i vuxenfilmbranschen. Men så fort ett band “avslöjas” som kristna ska töntstämpeln omedelbums dammas av. Därefter ska självklart alla inblandade misstänkliggöras enligt konstens alla regler av kollegor som är mer intresserade av att marknadsföra sin egen person än att servera relevanta fakta.
Just därför ska jag passa på att slå ett slag för denna genre som lustigt nog egentligen inte ens är en genre. För kristet orienterad musik kan vara precis vad som helst, inklusive pop, indie country och till och med black metal. Fast då kallas det hela förstås för white dito istället för att dämpa de negativa associationerna till hin håle.
Bland de senaste releaserna märks bland annat de hårfagra hårdrockarna Stryper. På comebackalbumet Reborn verkar inte en dag ha förflutit sedan storhetstiden på åttiotalet, vilket väl mest får ses som positivt Thousand Foot Krutch å sin sida trotsar tjatet om nu metalens död på sin The Art Of Breaking. Medryckande radiovänliga spår blandas med förvånansvärt råa utsvävningar på ett långt ifrån oävet sätt. Det sistnämnda kan även tillskrivas collegerockande Audio Adrenaline. Här finns verkligen inget man inte hört förr, men hyfsat gediget är det hela hur som helst. Samma sak kan sägas om de musikaliska kusinerna i Big Daddy Weave. Idel snygg stämsång och melodier präglar detta tredje alster, som skulle kunna beskrivas som ett mer akustiskt orienterat alternativ till 3 Doors Down eller Matchbox 20. De två sistnämndas ande svävar även över Casting Crowns Lifesong, men här talar vi snarare om ett mjukare alternativ där enormt melodistarka och luftigt arrangerade sånger står i centrum.
Fast damerna vill självklart inte vara sämre. Barlow Girls Another Journal Entry är till exempel ytligt sett en oftast tilltalande, men för all del också smått splittrad skapelse där spröda ballader mixas med riffglada poprockrökare och övertygande singer/songwriting. Den som bara letar efter det sistnämnda kryddat med viss rockig anstrykning bör emellertid med fördel kolla in Bethany Dillons “tvåa” Imagination. Moget och hjärtevärmande vore lämpliga ord att peta in i en varudeklaration.
Slutligen är det befriande ibland att gå tillbaka till en tid då r & b kallades soul och wailande inte var stapelvara i allas ordförråd. Det är därför Yolanda Adams är så tilltalande. Day By Day är titeln på hennes platta, och jag lyssnar gärna dag efter dag.
Också läste jag att en av Sveriges mest välrenommerade rockskribenter (en ledtråd: han är även med i Killinggänget) säger sig vara positiv till fildelning eftersom alla som gör musik av rätt anledning kommer att överleva. Ursäkta, men vem är du? Gud eller? För vad är rätt anledning och vad har överhuvudtaget motivet för betydelse i det avseendet. Tala om B.S., som amerikanerna uttrycker saken.
Nej, alla som fildelar eller laddar ner illegalt förtjänar bara att få betala retroaktivt i efterhand till alla dom som blir blåsta på sitt rätteligen intjänade levebröd. Som mannen som fildelat filmen Hip hip hora. Sextontusen kostade honom för att ha delat med sig till vänner och annat löst folk, vilket är hyfsat dryga böter. Jag bugar och bockar. Nu är det bara att hoppas att inte regering och rättsväsende böjer sig för populistiska gaphalsar som tycker att det är en mänsklig rättighet att parasitera på andras arbete. För stöld är stöld om än per bredband. Och nej, patetiska argument om elaka skivbolag, taskig kvalitet på mainstreammusik och redan rika artister kommer – read my lips – ALDRIG att rättfärdiga tilltaget som sådant.
För övrigt bör pålagorna på skivor och dvd sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.
skriven 2005-11-02
