LARS ÅBERG, Stora famnen – Pappa Dallas i Rosengård (Gong Gong)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var väl bara en tidsfråga, men nu har i alla fall Lars Åberg, till vardags skribent på bland annat Sydsvenskan och Göteborgsposten tagit tag i saken och skrivit en bok om rikskände Dallas alias Diabaté Dialy Mory.

Stora famnen är titeln på verket ifråga, och visst är den passande. För är det något mångsysslaren Dallas alltid gjort, så är det att ha tagit emot ungdomar med öppna armar. Vare sig det nu handlat om att träna dem i boxning i Malmö Boxningsklubb eller att agera fritidsledare har han funnits där i Rosengård i egenskap av en lika uppmuntrande påhejare som fast styrande hand.

Detta att han inte bara är ett socialt stöd, utan även en auktoritär figur ses föga förvånande som försvårande hos vissa. Detta framgick rätt tydligt i Kvällsöppet på TV 4 nyligen då oroligheterna i Herrgården debatterades. Inte nog med att han vågade vara rakryggad och säga att föräldrarna borde ta mer ansvar, han krossade även ett tabu genom att se det som ett problem att man inte får ta vandaler i hampan här i landet. Givetvis betonade han som sig bör de sociala problemen också, men han vågade säga det som inte ens polisen hade mod att knysta något om. Själv tycker jag detta var rejält uppfriskande. Så ska den orädda debattslipstenen dras.

Mer resonemang av samma vara går som en röd tråd i Stora famnen. Han pratar om sådant som är ”känsligt att säga i Sverige”, och hit hör att det bor ”för många socialbidragstagare i Rosengård”. Folk vill inte bli stämplade, menar han inte utan anledning och fortsätter sedan uttrycka saker som att invandrare inte ska klaga och skylla på samhället i alla väder.

– Ta av ”offervästen” och visa vad ni kan istället, uppmanar han frankt utan att darra på manschetterna det minsta. Fast det är som sagt bara ena sidan av myntet. För å andra sidan har denne man uppenbarligen en enorm empati och förståelse för de problem många flyktingar har i sitt nya land. Åberg menar inte utan anledning att Dallas ägnar sig åt att fostra medborgare, och det är också till stor del det som motiverar honom.

– Jag vill får ungdomarna att inse vad som är rätt och fel, säger han vid något tillfälle i boken. De behöver vägledning eftersom jag märker att de inte förstår särskilt mycket av svenska seder och bruk.

Detta är Dallas drivkraft, men det finns också en sida av honom som mest verka se det som en utmaning att få hopplösa fall på rätt köl. Det är till exempel inte utan stolthet han berättar om specialklassen med värstingar han hjälpte få godkända betyg på bara ett år.

Det är förstås i sin tur sådana saker Dallas får uppmärksamhet för, och den slickar han gärna i sig. Siw Steneskog-Ek, en av hans nära vänner och före detta arbetskamrater säger överseende att han förutsätter att han alltid står i centrum, och det är möjligt det är så.

Detta i sin tur leder oss in på ett annat av bokens fokus. För givetvis är Stora famnen i mångt och mycket också ett försök att berätta Dallas historia och samtidigt gå utanför den gängse mediabilden för att på så vis göra honom till en tredimensionell individ av kött och blod.

Vad gäller det förstnämnda lyckas man väl bara sådär. Åberg sveper över de händelserika barn- och umgdomsåren på blott ett tiotal sidor. Magert, tycker i alla fall jag. Då fungerar beskrivningen av honom som en motsägelsernas man bättre. Via intervjuer med ”hans” ungdomar, de egna barnen, rektorn på Rosengårdsskolan och en före detta styrelseledamot i boxningsklubben får man en rätt bra uppfattning om denne färgstarke svensksenegales.

Dock kan jag känna att intervjuupplägget gjort boken en aning stel och statisk. Det hoppas från det ena till det andra fram och tillbaka i tiden rakt igenom utan någon direkt röd tråd än Dallas själv. På något vis gör detta att associationen till välmenande utbildningsradio tidvis är svår att undgå.

Fast visst, det här är ändå en bok väl värd att läsa. Men det är mest huvudpersonens egen förtjänst. Hans karisma, öppenhjärtlighet och humor lyser lyckligtvis igenom bokens i övrigt lite småtråkiga och gråa präktiga ton.

skriven 2009-05-08