GENE SIMMONS, Kiss And Make-Up (Three Rivers Press)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är lika bra att säga det på en gång. Kiss And Make-Up är ingen skandalartad bandbiografi där myterna om det vilda rocklevernet står i centrum. Visst, historien om Kiss, ett av världens mest framgångsrika rockband någonsin upptar självklart det största utrymmet. Men det här är kanske första hand berättelsen om den fattige immigrantpojken som sökte lyckan, och framförallt makten i “möjligheternas land”. Att det sistnämnda alltid varit viktigt för Gene Simmons sticker han inte under stol med. I förordet slår han fast att pudelns kärna i hans historia är just makt och jakten på den samma. Redan när han som åttaåring först satte foten på amerikansk mark längtade han efter total kontroll över sitt liv, och det är en röd tråd som följt honom ända fram till våra dagar.

Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans bakgrund. Simmons alias Chaim Witz föddes i Haifa, Israel 1949 och var son till ungerska judar som lyckats undkomma nazisternas terror. Den drömmande fadern fanns dock inte med i bilden särskilt länge. När han inte fixade att försörja familjen drog han. Kvar fanns den högt älskade, men samtidigt överbeskyddande modern, som tvingades kämpa hårt för att ta hand om sig själv och sonen på egen hand. Fast en väg ut ur fattigdomen var att emigrera till USA och återförenas med släkten i New York.

Förhållandevis stor del av boken fokuserar på barndomen, tonårstiden, de första stapplande bandförsöken och allt det som han storögt sög till sig från första stund i sitt nya hemland. Gene Klein, som han initialt döptes om till hyste en outsinlig fascination för serier, TV och film. I tonåren kom även intresset för musiken in i bilden. Den utlösande faktorn var när The Beatles uppträdde i Ed Sullivan Show 1964. Den femtonårige Gene Kleins första tanke var de såg ut som “tjejer”, men när modern uttryckte sitt ogillande ändrade han sig snabbt och tyckte att de var coola.

Det var ungefär i samma veva den framtida rockstjärnan insåg att nyckeln till en kvinnas öppna famn och sedermera särade ben fanns i musiken, något han utnyttjat in absurdum genom åren. Sprit och droger har han dock ända fram till dessa dagar hållit sig borta från. Både för sin egen skull och av respekt för sin mor. “På grund av hennes fruktansvärda upplevelser i Europas koncentrationsläger hade jag inte rätt att krossa hennes hjärta”, säger han på något ställe.

Simmons är den förste att erkänna att det enda som intresserat honom förutom damer i långa banor har varit musiken. Samt affärs- och marknadsföringsbiten då förstås. För det framgår rätt snabbt att det är Simmons och i viss mån Paul Stanley som varit hjärnorna i bandet från första stund. De hade utarbetat sin vision av Kiss redan innan trummisen Pete Criss och gitarristen Ace Frehley kom in i bilden. Nykomlingarna såg dock till att fullända den bild av ett “Beatles på steroider” som varit avsikten från början. Fast enligt Simmons var relationen med dem en mardröm från första stund, och den blev bara värre med åren. Bara det faktum att både Criss och Frehely var notoriska drinkare och hyste en förkärlek för våld var förstås en stor black om foten. Lägg därtill att dålig självkänsla och misstänksamhet också ständigt ska ha präglat deras beteende, så förstår var och en att livet med Kiss inte alltid varit så friktionsfritt.

Som helhet är Kiss And Make-Up i mångt och mycket heltäckande. Simmons berättar öppenhjärtligt om sin bakgrund, livsfilosofi, sex, affärsrelationerna och romanserna med Cher och Diana Ross. Samt icke minst Kiss ur alla aspekter inklusive de tidiga kämpiga åren , de ständiga medlemsbytena och återföreningen av originalsättningen 1996. Roliga anekdoter saknas förstås inte heller. Men frågan är hur lustiga de egentligen är. Man kanske hellre ska tala om tragik vissa fall när Frehley och Criss bravader kommer på tal.

Att Kiss And Make-Up är en del av rockhistorien är självklart, men det är också en framgångshistoria om mannen med födgeni som tar sig till toppen och stannar där. Simmons skryter emellertid aldrig utan låter läsaren dra sina egna slutsatser och är samtidigt långt ifrån okritisk till sina egna handlingar. Därför finns det heller inte någon större anledning att tro att han svartmålar någon. Särskilt inte som han berättar om sin noja för att berätta sanningen i förordet. För hur ska fansen reagera? undrar han. Måhända hade det varit bättre att rapa upp den polerade bilden av fyra rockande polare mot världen istället. Personligen uppskattar jag dock tanken på att det faktiskt finns rockstjärnor som både är smarta och kan se helhetsperspektivet. I Kiss And Make-Up gör Simmons klart för oss alla utan att moralisera det minsta att det går bäst för dem som håller sig borta från kemiska substanser, behandlar folk med respekt och inser nödvändigheten i att strukturera livet på ett vettigt sätt. Och detta tycker jag på något sätt är vansinnigt sympatiskt. För gudarna ska veta att det behövs positiva förebilder i en bransch där många går in för att göra självdestruktivitet till en konstform.

Simmons ställer höga krav på sig själv, men gör nödvändigtvis inte samma sak med alla andra. Han framstår med andra ord som både rättvis och klarsynt. Idag kan han tom. ironisera över sitt tidigare så omättliga kvinnobegär. Även om det för all del vore synd att påstå att han gör avbön på något sätt. Men varför skulle han? Simmons har aldrig ursäktat sig, utan alltid stått för att han levt sitt liv för sig själv. Fast även en gammal rockstjärna förändras. 1984 träffade han playmaten Shannon Tweed hemma hos Hugh Hefner, och föll pladask. Så småningom blev den notoriske kjoljägaren tom hängiven far också, något han var helt inställd på att aldrig bli. Så vem har sagt att man inte kan få allt? Inte är det Gene Simmons i alla fall.

skriven 2004-03-12

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners