JOE ESZTERHAS, Hollywood Animal – A Memoir Of Love And Betrayal (Random House)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

För att uttrycka det extremt milt tillhör det inte precis vanligheterna att en manusförfattare får kändisstatus, men den ungeskfödde immigranten Joe Eszterhas har lyckades med det som ingen inom hans skrå gjort tidigare. Under åttio- och nittiotalet hjälpte hits som Flashdance, Kniven är enda vittnet och Basic Instinct samt rosade titlar som Music Box och One Night Stand den före detta journalisten att undan för undan skapa sig ett namn på nästan samma sätt som vilken demonregissör eller – till och med – filmstjärna som helst. Lustigt nog innehåller meritlistan även de välbekanta flopparna Jade och Showgirls, men det kom att dröja länge innan motgångarna påverkade karriären negativt.

Fast det vore förstås synd att påstå att Eszterhas gick den smala vägen för att nå toppen. Berömmelsen bygger till stor del på hans osannolika förmåga att tota ihop manus som nästan utan undantag provocerat kritiker och/eller viktiga intressegrupper i samhället. Inte för att han nödvändigtvius velat det, snarare tvärtom. Men ingen kan förneka att han vetat att utnyttja det i marknadsföringssyfte av honom själv mer eller mindre medvetet. Under lång tid hjälpte hypen och kontroverserna till att höja manusarvodena till den ena rekordnivån efter den andra.

Lägg därtill att han bara genom att vara sig själv ständigt skapat rubriker och struliga branschrelationer, så förstår säkert var och en att Joe Eszterhas inte är någon ordinär historiesnickare. Sedan har det förstås inte varit någon nackdel att han tidigt personifierade ordet rock’n’roll trots att han aldrig någonsin sysslat med musik. Hans kvinnoaffärer, ymniga alkoholkonsumtion, kedjerökande, lediga stil och ett hårt leverne i största allmänhet gjorde i och för sig inte honom unik i omåttlighetens Hollywood. Men allt detta i kombination med den egenodlade bilden av honom som en “average joe” med en egen agenda hjälpte till att göra honom till en outsider och rebell. Här hade filmstaden helt plötsligt fått en manusförfattare på halsen som vägrade ställa in sig i ledet och kyssa röv oavsett konsekvenserna.

När Eszterhas stod på toppen lyckades han till och med göra Hollywoods mäktigaste man Michael Ovitz på agenturen CAA till sin fiende genom att tacka för sig strax efter några lönsamma kontraktssigneringar. Riktigt lika arg blev inte Steven Spielberg när han blev nobbad ett samarbete, men sur ska han hur som helst ha blivit.

Om allt detta och mycket mer berättar Joe Eszterhas själv i Hollywood Animal. På drygt sjuhundra sidor lägger han ut texten om skrivandet, Hollywood, framgångarna, kärleken, familjen och uppväxten. Dessa ingredienser har sedan vävts samman till en fascinerande historia om en komplex och motsägelsefull man som får en att känna såväl beundran och sympati som motvilja och irritation.

För en sak är säker Joe Eszterhas har inte enbart varit en trevlig tillmötesgående prick. Under resans gång målar han upp bilden av sig själv som en kolerisk, tjurskallig, kompromisslös och egotrippad suput och marijuanarökare med aptit på kvinnor. Fast det är som sagt bara halva sanningen. För övrigt framställer han sig som en familjekär arbetargrabb med mellanvästern-ideal som alltid satt den starka integriteten i arbetet och lojaliteten mot alla han tycker om i högsätet. Om inte annat är det den bilden man får om man lägger ihop två och två och läser mellan raderna.

Joe Eszterhas säger på något ställe att han var förälskad i film redan innan han hade sett en enda filmruta, men hans första levnadsår handlade mer än något annat om överlevnad. Det var först när familjen lyckades ta sig till USA från ett flyktingläger i Österrike som lille Joe fick chansen att se sin första film Rock’n’roll Confidential, en klassiker från rockens barndom. Filmintresset följde honom sedan under hela uppväxten, men kärleken till mediet blossade inte upp förrän långt senare. Istället gjorde Eszterhas sitt bästa för att klara vardagen i den katolska skola han gick i hemma i Clevelands invandrarkvarter. Det gick sådär. För när han blev mobbad spårade det snabbt ur. Eszterhas ville bli accepterad, och när det inte funkade revolterade han mot konventionerna, presterade dåliga resultat i skolan och började begå brott av olika slag med områdets äldre buspojkar.

Till slut såg Eszterhas dock ljuset, och ironiskt nog var det en präst som fick honom på bättre tankar. Efter att ha drämt till sin värsta plågoande i bakhuvudet med ett basebollträ riskerade han att hamna i ungdomsfängelse. Men räddningen kom i form av en präst som gav honom femtusen dollar att betala pojkens föräldrar med. Därmed skulle han slippa bli anmäld för misshandeln. Eszterhas motprestation blev att han tvingades lova sin välgörare att försöka göra något vettigt med sitt liv.

På något sätt är detta en av bokens mest definierande ögonblick. Det innebar vändpunkten på något som höll på att gå riktigt snett. Detta är dock långt ifrån den enda berättelsen från Eszterahs barn- och ungdomsår. Det finns betydligt mer av samma vara i Hollywood Animal, och mycket är både rörande och öppenhjärtligt, däribland skildringen av moderns tilltagande mentalsjukdom och den smärtsamma uppgörelsen med faderns hemlighållna antisemitism på äldre dagar.

Fast jag kan förstås tänka mig att det är historierna med Hollywoodanknytning alla filmnördar av rang är mest intresserade av, och Eszterhas tvekar inte att så att säga “spill the beans”. Inte nog med att vi får oss till livs en grovkornig framgångssaga och provkarta på den amerikanska drömmen, vi får också läsa en hel del intressanta och roliga anekdoter om filmstadens människor, såsom Sylvester Stallone, Sharon Stone, John Candy, Top Gun-producenten Don Simpson samt icke att förglömma dennes legendariske kollega Robert Evans, mannen bakom bl.a. Gudfadern och Love Story.

Eszterhas fokuserar emellertid framförallt på en handfull händelseförlopp. Ett av dessa är de första stapplande Hollywoodstegen. Hans tidiga karriär gick via ett skribentjobb på Clevelandblaskan Plains Dealer, Rolling Stone och en rosad bok betitlad Charlie Simpson’s Apocalypse. Det sistnämnda ledde i sin tur till nästa livsavgörande ögonblick. När en kvinnlig producent på United Artists – som tyckte att romanen ifråga var filmisk – ringde upp och undrade om han var intresserad av att skriva manus var
Eszterhas öde beseglat. Inte för att han hade någon som helst aning om hur man totar ihop ett, men försöka duger.

Det märkliga i sammanhanget är dock att Eszterhas gradvis skapade sig ett namn utan att ens få sina manus filmade. Hans första, F.I.S.T. filmatiserades för all del efter mycket om och men, varpå den floppade. Men därefter kom en lång rad manus typ Rowdy, Checking Out och Platinum som än i dag bara ligger och samlar damm. I en lekmans ögon kan det förstås te sig helt vansinnigt att folk gång på gång betalar svindyra pengar till en man, vars historier aldrig filmas, men Eszterhas belyser på ett underhållande sätt de mekanismer som fick hjulen att rulla fortare och fortare. Fast när Flashdance slutligen såg dagens ljus började Joe Eszterhas trots allt leva upp till sin stjärnstatus. Tvåhundrafemtio miljoner intjänade dollar världen över var sannerligen inte fy skam.

Basic Instinct är dock filmen som slår ut allt annat i den här biografin. Vilket är fullt förståeligt . Inte bara för att det är det är den mest mytomspunna och inkomstbringande projektet han varit involverad i, utan också för att händelseförloppet i samband med dess tillkomst var nästan lika dramatiskt som filmens manus. Det är en nästan såpaliknande berättelse om svek, bedrägeri, otrohet, hot, fåfänga och stora egon. Basic Instinct blev Hollywoods mest omtalade projekt i samma ögonblick som Eszterhas agent lyckades sälja manuset för rekordsumman tre miljoner dollar. Därmed var bollen satt i rullning. Både den milt sagt energiske Regissören Paul Verhoeven (Robocop, Total Recall) och huvudrollsinnehavaren Michael Douglas ville ha ändringar. Den förstnämnde eftersom han ville göra en “sexuellt explicit thriller” medan Douglas oroade sig för att upplösningen saknade “försonande drag” Därmed var en högljudd maktkamp igång. Fast det behöver väl knappast påpekas att Eszterhas i slutänden slapp ändra ett enda ord, något han noterar med illa dold tillfredsställelse.

Minst lika hett gick det till på det privata planet. Den kvinnliga stjärnan Sharon Stone levde upp till sin femme fatalestatus och charmade producenten Bill McDonald, så till den milda grad att han utan att blinka lämnnade sin äkta hälft Naomi i en handvändning. Den försmådda frun tröstades sedan i sin tur av vännerna Joe och Gerri Eszterhas. Författaren gjorde det till råga på allt så grundligt att han begärde skilsmässa från sin partner sedan nästan tjugofem år. Eszterhas hade hittat “sitt livs kärlek”, men fick betala dyrt för den. Denna solkiga fyrkant var förstås rena julafton för skvallerpressen, och kanske är det därför som författaren ägnar så många sidor åt att berätta sin sida av saken. Själv tycker jag dock att det luktar väl mycket försvarstal om det här även om den mänskliga aspekten givetvis har sin givna plats i en biografi som denna.

Å andra sidan är inte Eszterhas den som direkt skyller ifrån sig i första taget. Han agerar oftast efter eget huvud och tar konsekvenserna. Fast inte alltid utan att knorra. Tidvis utmålar han sig som ett offer som får ta mer skit än han trots allt förtjänar, och den rollen klär honom dåligt. Just detta är ett rätt osympatiskt drag, som knappast ger någon sympati. Hans uppriktighet går dock inte att ta fel på. Den känns både uppfriskande och välgörande. Eszterhas är varken rädd för att blotta sin känslomässiga vånda och skuldkänslor eller erkänna sina misstag och förhastade beslut.

Joe Eszterhaz har kallats det mesta från djävulens hantlangare till Satans agent, men jag ifrågasätter starkt den bilden. Däremot är han ett utmärkt exempel på att när fan blir gammal blir han religiös. När Eszterhas var femtiosex lämnade han efter moget övervägande Hollywoods galenskaper och flyttade hem till Ohio igen. Med sig hade han Naomi och deras fyra gemensamma kärleksbarn. Mellanvästerns trångsynthet levde för all del alltjämt kvar, men han längtade efter att vara en “average joe” igen och återvände därför till det han en gång flytt. Eszterhas ville inte vara ett “Hollywood Animal” längre. Ödets ironi, kan tyckas. Men boken sista ord säger det mesta om hans känslomässiga status just nu; “Livet är fantastiskt”. Och det är ju så sant som det är sagt. Låt oss bara hoppas att Eszterhas inte slutat skriva bara av den anledningen. Dagens i mångt och mycket urvattnade Hollywood behöver den typen av friskpråkigt och politiskt inkorrekta provokationer som bara en ny Basic Instinct eller Showgirls kan ge.

skriven 2005-02-13