BOB DYLAN, Memoarer, Första delen (Prisma)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Äntligen, suckar säkert de inbitna fansen nu när “Den store” efter mycket om och men berättar. Äntligen får vi oss till livs en bit av ett liv ingen egentligen vet särskilt mycket om. Såvida man nu inte tillhör de fåtaliga som själv råkade vara med på ett hörn då det begav sig, det vill säga. För sanningen är ju den att Dylan aldrig varit särskilt glad för att prata i det offentliga rummet. Musiken har fått tala för honom, som det heter i klyschan. Privatlivet i synnerhet verkar alltid ha varit tabubelagt, vilket på sätt och vis är förståeligt. Men ingen kan väl direkt påstå att sångaren varit överdrivet glad för att prata om sin musik heller. Promotion verkar vara ett okänt begrepp i hans värld. Jag kan i alla fall inte påstå att jag någonsin sett en intervju inför ett skivsläpp eller en konsert.

Somliga kallar sådant för integritet, men ibland undrar jag om mannen inte tangerat tjurskallighetens gräns. För nog var det lite trist att se rocklegenden försöka se så uttråkad ut som möjligt när han mottog Polarpriset för några år sedan.

Fast det är klart just på grund av denna motvillighet att spela med och dela med sig av sina tankar som hans memoarer blir extra intressanta. För vem vill inte få reda på vad det är som triggat hans smått irrationella beteende genom åren. Nu talar vi förstås inte om sönderslagna hotellrum, knarkmissbruk och sexorigier à la Motley Crue, utan mer om infall som hade sin källa i intellektuellt missnöje och frustration. Dylan insåg tidigt att det inte hjälpte att försöka förklara sina budskap eller kanske rent av brist på sådana, så då gick han in för att förvirra publik och kritiker genom att göra det oväntade istället. Då skulle ingen kunna sätta in honom i ett fack och ta något för givet.

Men när Dylan nu tar bladet av munnen är det nästan precis som man kunde förvänta sig enbart som musiker man lär känna honom. Inblicken i yrkesmannens professionella och själsliga vardag är såväl utförlig som tankeväckande och full av svar på frågor som små och stora Dylannördar undrat över genom alla år. Funderingar kring texter och arrangemang, artistiska dilemman och möten med mer eller mindre kända personer i det Dylanska universumet ges stort utrymme medan den privata sfären mest berörs i bisatser. Flickvän, fru och barn uppmärksammas på några rader här eller där och namnen på berörda personer nämns knappt någonstans på de tvåhundrasjuttionio sidorna. Därför är det nästan så att man ramlar av fåtöljen när han helt plötsligt berättar om passionen för sin första stora kärlek Suze Rotolo i termer som “Det mest erotiska jag sett” och om hur “hjärtat började snurra” när han pratade med henne.

För för övrigt är det nästan bara “strictly business” som gäller. Boken omfattar omkring trettiofem år av Dylans karriär från mitten på femtiotalet då han gjorde sina första misslyckade försök att sätta ihop ett band och flytten från föräldrahemmet fram det sena åttiotalets depp i samband med en kreativ kris och en allvarlig handskada som äventyrade en kommande turné.

Någon orgie i kalenderbiteri är dock det här inte. Några exakta årtal nämns nämligen sällan och vandringen ner för minnenas aveny är långt ifrån fullständig och kronologisk. Istället har sångaren valt att hoppa tidsmässigt i berättandet och fokusera sig på relativt få specifika perioder i livet. Är detta bra eller dåligt? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma. Men lyckligtvis känner man väl inte direkt någon jättesaknad över det som inte finns med eftersom boken rent allmänt känns så fullmatad ändå. Personligen hade jag i och för sig gärna sett att Dylan berättat utförligt om sin omtalade religiösa period vid tiden för Saved.

Med tanke på alla vilda spekulationer som följde i dess spår skulle man kunna tro att han ville räta ut alla frågetecken. Men tydligen är så inte fallet.

Om de första stapplande sextiotalsåren i New York har Dylan däremot mycket att berätta. I detalj. Från ögonblicket då den kringflackande låtskrivaren hade fått lift från Chicago i en Chevrolet Impala av femtiosju års modell ända till George Washington Bridge får läsaren följa hans slit för brödfödan på klubbarna i Greenwich Village fram till kontraktsskrivningen med Columbia Records 1961. Att ge ut egna skivor i förebilden Woody Guthries anda var målet från första stund, men från början hade han varken några egna låtar eller någon särskilt stor potentiell skivpublik att tala om eftersom folkscenen var en tämligen isolerad företeelse.

Just den här delen tillhör för övrigt en av bokens absoluta höjdpunkter. Här berättar Dylan med inlevelse, engagemang, kärlek och poetisk skärpa om staden, klubbarna och människorna som både passerade revy och blev betydelsefulla för honom på ett eller annat sätt. Folk som klubbägaren Freddy Neal, producenten John Hammond och sångarna Dave van Ronk och Bob Neuwirth är förmodligen glömda av de flesta vid det här laget, men de hjälpte alla Dylans karriär på traven.

En annan av de mer läsvärda passagerna är den där Dylan avsäger sig titeln som sextiotalsungdomens medborgarrättslige talesman. Frihet och jämlikhet var förvisso något han alltid säger sig ha omhuldat. Men motviljan att bli betraktad som guru för idel vänsterrörelser är vida känd bland alla som är någorlunda insatt i Dylans historia, och här ger den vanligtvis så sansade sångaren ilskan fritt spelrum. Sjuttiotalet närmade sig med stormsteg och Dylan var en familjefar som inte brydde sig om så mycket mer än att ta hand om fru och barn. Inte ens morden på bröderna Kennedy, King och Malcolm X hade skakat om hans värld särskilt mycket. Ändå fortsatte “idioterna i pressen” att lansera honom som talesman för en hel generation.

– Det var underligt, säger Dylan på något ställe. Det enda jag någonsin hade gjort var att sjunga sånger som var ärliga och uttryckte nya insikter om verkligheten. Jag hade mycket lite gemensamt med, och visste ännu mindre om, den generation vars röst jag ansågs vara.

Tydligare än så kan det knappast sägas, och jag är alldeles övertygad om att Dylan aldrig haft någon dold agenda i det här avseendet. Därför är det lätt att ha sympati för hans kamp för att få var ifred och slippa helvetet som blev mer och mer påtagligt i form av aggressiva journalister på jakt på en intervju och alla de “dagdrivare, knarkare , ohyfsade radikaler,fågelskrämmor” och annat löst folk som bröt sig in i hans Woodstockhem för att festa, redo att plundra skafferiet.

Lösningen på problemet var att lämna allt bakom sig. Dylan och hans familj flyttade helt enkelt runt för att slippa hysterin, men äckelkänslorna över hur hans texter hade ryckts ur sitt sammanhang och misstolkats å det grövsta kom han inte undan. Det var denna insikt som fick honom att börja sända ut missvisande signaler till världen. Han hällde en whiskey över sig och spelade full på snabbköpet, fotograferades vid Klagomuren i en roddarmössa och spelade in en rumsren countryplatta. Allt för att förbrylla och förvirra alla som hade cementerat sin bild av honom. Desperationen i dessa historier bär humoristiska drag, men mest av allt är de bara tragiska. Kanske tycker någon att Dylan gnäller, men det har han all anledning att göra. En mediahora i största allmänhet får i viss mån skylla sig själv om kändisskapet går över styr, men ingen kan påstå att denne man någonsin bett om att få vara i centrum mer än i musikaliska sammanhang.

Som helhet är naturligtvis Dylans memoarer en guldgruva för alla som någonsin haft minsta intresse för mannen. myten, legenden. Men det vore som sagt samtidigt synd att påstå att han för att tala hitliste-språk gjort någon ansats till Best Of-samling i historieskrivningen. Vilket är på både gott och ont. För å ena sidan har tilltalet säkert blivit mer personligt på grund av de friheter Dylan tagit sig , men å andra sidan har detta också medfört att väl mycket av det allmängiltiga godset lämnats därhän. Den fyrtiotre sidor långa texten om sejouren i New Orleans med tillhörande inspelning av albumet Oh Mercy tillsammans med demonproducenten Daniel Lanois är i och för sig ett intressant porträtt av konflikt- och spänningsfyllt musikskapande. Men för den som är ute efter lite mer publikfriande inslag hade det inte precis gjort ont att få läsa något om relationerna med kollegorna i Travelling Wilburys, turnélivet med Greatful Dead och filmfiaskona Hearts Of Fire och Pat Garrett And Billy The Kid. Minnesbilderna från mötena med levande legender som David Crosby, Robbie Robertson och Bono är för all del intressanta, men det hade behövts mer av samma vara. För ser man krasst på det vill nog läsare av rockmemoarer i allmänhet läsa om idolens mer eller mindre givande träffar med andra rockstjärnor.

Sedan hade det väl också varit på sin plats att berätta något om bakgrunden till några av de mest klassiska tidiga albumen såsom The Times They Are A-Changing och Blonde On Blonde. Inte ens minsta lilla anekdot bjuds man på från tillkomsten av dessa eller några andra alster, vilket är lite synd. Fast Dylans ambitioner har uppenbarligen inte varit att småprata med läsaren utan att gå på djupet och fokusera på vissa enstaka händelser och perioder i livet, och det har han gjort riktigt bra. Men sångaren är verkligen ingen lustigkurre som vältrar sig i skämtsamheter eller glimten i ögat-betraktelser. Nej, det här är på allvar. Det vore kanske synd att påstå att han enbart målar upp bilden av sig själv som av plågad konstnär, men det hade samtidigt varit svårt att argumentera mot någon som hävdade att den svårmodiga biten är en stor del av hans personlighet.

skriven 2005-07-10