Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Förlag: Lind & Co.
Det är slut, det är slut, det är över nu. Ja, så skaldas det så vitt jag minns i en gammal schlagerlåt, och den beskrivningen verkar onekligen stämma vad gäller författarduon Dag Buthler och Dag Öhlunds skapelse Christopher Silfverbielke.
Upplösning modell Scarface
För övrigt bör den som inte vill bli utsatt för en spoiler sluta läsa exakt här, och inte en enda mening senare. För i denna sista(?) bok om den massmördande psykopaten kastar han sig förvirrad och rusig på kokain och champagne ut från sin flotta takvåning på nionde våniingen i New Yorks bättre kvarter och utbrister ”Titta pappa. I´m on top of the world och jag kan flyga” alltmedan en hämndlysten knarkkung med anhang bryter sig in i hans bostad.Om ni tycker det slutet doftar både gamla Scarface, modell 1932 med Paul Muni och Brian De Palmas åttiotalsdito, á la Al Pacino är det förstås precis rätt tänkt, för övrigt.
Handlöst mot asfalten
Men huruvida Silfverbielke verkligen kan flyga återstår att se, men det verkar onekligen som om författarduon valt att ta livet av honom med besked genom att låta honom möta en trottoar på hårdast möjliga sätt.
Eller också kanske det visar sig i en kommande bok att han bara landar på en välspänd markis och studsar vidare ner i en container med mjuka sopor, vem vet. Ni som sett Jason Stathams sanslösa cliffhangerlösning från den första till andra delen i de vansinniga Crankfilmerna vet att hoppet inte behöver vara ute bara för att någon störtar handlöst mot asfalten.
Roligt med nya djävulsskap
Men skämt åsido. För jag skojar faktiskt lite här. Inte helt, men till sisådär tjugofem procent. För visst skulle det vara möjligt att Silfverbielke mirakulöst överlever, men ärligt talat verkar det inte så. Intrycket man får efter att ha läst färdigt Kejsaren är att Buthler och Öhrlund ville avsluta medan de fortfarande tyckte det var roligt att hitta på nya djävulsskap åt sin superpsykopat.
Saknad becksvart humor
Eller det kanske rent av var så att duon redan tröttnat innan de skrev detta nionde verk. Åtminstone lite grand. För de första sisådär hundra sidorna känns faktiskt aningen avslagna. Våldsamt, så det räcker och blir över är det för all del. Konstigt vore det väl annars med tanke på ingredienserna – som jag kommer till strax -, men inledningsvis saknade jag den becksvarta humorn och de skruvade tankarna i huvudpersonens huvud. Brutaliteterna är bara brutala, och inte så mycket mer. Silfverbielke trivs inte att befinna sig långt ifrån ära och redlighet på en isolerad ö, utan är mest bara uttråkad och irriterad, och det har smittat av sig på berättarglädjen en del.
Människojakt till döds
För den som undrar, så tar handlingen mycket riktigt vid precis där föregångaren Uppståndelsen slutade, vilket betyder att Silfverbielkes senaste företagsprojekt människojakt till döden mot fet betalning äntligen blir verklighet. Med tyske kumpanen och hantlangaren Max vid sin sida och mäktige knarkbaronen Gonzales som stöttande affärspartner går det mesta Christophers väg mot de fina salongerna i New York. Både väl tilltagna arvoden och sedemera utpressningspengar från deltagarna i de nämnda jaktsessionerna bidrager till att det blir så.
Att gå över lik
Det är liksom sådant som alltid får Silfverbielke på ”ett ovanligt gott humör”. Så när de båda författarna äntligen placerar honom i civilisationen igen i form av staden som aldrig sover tycks de plötsligt åter bli inspirerade. De sjuka tankarna om att ”städa upp” bland ”patrasket”, de kinky sexlekarna och de avancerade affärsplanerna som involverar att gå över lik både bildligt och bokstavligt flödar igen på detta stadium i berättandet.
Ödesdiger vårdslöshet
Fast den här gången får Christopher hybris så till den grad att det inte finns någon räddning. Målet att bli det nya och hyfsat unga löftet bland stans finanshajar till varje pris hägrar förvisso, men här visar han sig också vara sin egen värste fiende. Att skapa mäktiga fiender via onödiga provokationer har för all del alltid varit hans forte, men den här gången blir vårdslösheten ödesdiger, och den vidlyftiga konsumtionen av ”det vita pulvret” bidraget naturligtvis också till det bokstavliga fallet.
Nödvändig sensmoral
Men varför vara förvånad? Den grymma sagan om Silfverbielke skulle väl egentligen inte kunna sluta annat än i moll. Att låta honom nå sina drömmars mål och vara nöjd, (själv)belåten och lycklig med massor av pengar och ett ständigt flöde av vackra kvinnor att ”uppfostra” i parti och minut hade tett sig märkligt. Lite sensmoral och moral måste trots allt historien om en rakt igenom vedervärdig man ha.
Minsta motståndets lag
Med andra ord kommer hans död också på sätt och vis som en nödvändig lösning för att avsluta denna nio böcker långa serie. Man skulle kunna säga att minsta motståndets lag har rått vid duons tangentbort. Genom att avsluta Silfverbielkes liv avslutar Buthler och Öhrlund också möjligheterna att återuppliva honom.
Underhåller och förskräcker
Såvida de nu inte gör som jag spekulerade i inledningsvis, och låter honom överleva som genom ett under det vill säga. Fast det är som sagt inte troligt. Silfverbielke är borta, och han kommer att vara saknad. Även om förnuftet nu för all del också säger att det nog trots allt är rätt tid att ta farväl nu medan (läs)festen forfarande underhåller och förskräcker på ett sedvanligt upplyftande och sjukt sätt.
Skriven 2019-01-14
